I den här artikeln ska jag tillbakavisa en marxistisk princip som hävdar att ”intressen” alltid styr det politiska tänkandet och att ideologier bara är en fasad. Det finns även icke-marxister som till viss del tror på detta nonsens. En av dem är debattören Anders Lundberg, som här i debattsidan.NU i artikeln Multiröstning påtalar att ibland döljs de politiska intressena av taktiska skäl.
 
Visst förekommer det att politiker använder pseudoargument, men Lundberg anser dessutom att huvudorsaken till problemen i demokratiska processer är att partier styrs av intressen istället för av de idéer som vi starkast förknippar med dem.

Lundberg skriver: ”Också politisk verksamhet handlar så gott som alltid om intresseavvägningar. Funnes inte skilda intressen, behövdes inte politikerna, utan all offentlig verksamhet kunde överlåtas åt tjänstemän. Men vilka intressenterna är, och vilka deras intressen är, är inte alltid uppenbart.

I politisk verksamhet är intressena ofta outtalade. De finns där, och antas kanske kända, men lyfts av olika anledningar inte fram i ljuset. Ibland kan det bero på, som vid fackliga förhandlingar, att intressena antas så välkända att de inte ens behöver nämnas.
 
Men intressena kan också döljas av taktiska skäl. Vill man kämpa för ett intresse, som inte är allmänt accepterat som legitimt, hittar man hellre på skäl för sin ståndpunkt, som inte direkt anknyter till intresset ifråga. Detta fenomen förrycker den politiska debatten och är ofta huvudorsaken när den demokratiska processen fungerar dåligt.”
 
Lundberg skriver vidare, i artikeln Multiröstning: ”Debatterna skulle hyfsas om de intressen som står emot varandra alltid lyftes fram. Det kan man förstås inte tvinga partiernas debattörer att göra. Om partierna öppet framträdde som intressepartier snarare än idépartier skulle man kanske vinna något.”
 
Anders Lundberg är definitivt inte en marxist. Men hans personliga tänkande har likväl grumlats av en marxistisk premiss. Ni som är bekanta med marxismen vet redan hur Marx tänkande om intressefaktorer hör ihop med stadieläran i teorin om den dialektiska materialismen, och ni är bekanta med begreppen produktivkrafter och överbyggnaden. Jag tar inte upp alla de aspekterna i denna artikel.
När jag behandlar marxismen nedanför, så kom ihåg att Lundberg inte är marxist. Han är en anständig humanist.

Nu ska jag citera ur boken De mänskliga rättigheternas historia, av Willy Strzelewicz.^[1] Han skriver om ett visst inslag i Marx tänkande som utgjorde ett angrepp på de mänskliga rättigheterna.
 
”Den marxska historie- och samhällsuppfattningen förband kollektivismen och historicismen med sociologins och ekonomins nya kunskaper. Marx blev med hjälp av sin teori upptäckaren av ett av de verkningsfullaste vapnen i de andliga och politiska uppgörelserna och även i kampen mot de mänskliga rättigheterna. Detta vapen består i det s k ideologiavslöjandet. Med denna metod ledde Marx de andliga och politiska striderna in på banor som de ännu inte kommit ur.
 
Sedan hans dagar vimlar Europa av ideologiavslöjare av de mest skiftande slag. De har ersatt den marxska metodens grundtankar med andra faktorer och av den sociologiska gjort antingen ett psykologiskt, biologiskt eller nationellt ideologiavslöjande. Men i den centrala kärnan har de förblivit helt eniga med de flesta marxistiska representanter för denna metod. Kärnan består i att inte undersöka motståndarens framställda argument med avseende på sakligt innehåll och riktighet, utan att avslöja dem som falskt utspelade kort eller som fikonlöv för bakomliggande intressen.”

Om Karl Marx bara hade påstått att en del människor spelar med falska kort, samt att en och annan politiker ibland företräder intressen som de försöker dölja, så hade han inte tillfört världshistorien en ny tanke. Vad Marx gjorde var något annat. Han hävdar att det inte finns några äkta kort överhuvudtaget; alla kort som spelas ut som politiska argument är enligt hans uppfattning notoriskt och oundvikligt falska.
 
Alla sakliga argument, från vem som helst, varsomhelst och närsomhelst, är i själva verket inte riktiga sakargument. Det finns inga andra argument än falska pseudoargument. Och när någon åberopar en princip av något slag så är det aldrig ärligt menat. Allt är lögn och dimridåer för att dölja de verkliga intressena.

Den tyska socialdemokraten Willy Strzelewicz skrev om detta 1947 i en bok som handlar om de mänskliga rättigheternas historia. Texten ingår i ett kapitel där han behandlar marxismens angrepp på de mänskliga rättigheterna. Han skriver vidare:
 
”Denna metod använde Marx även mot läran om de mänskliga rättigheterna. På den byggde den sociologiska och historiska relativismen sin rättsbetraktelse. Marx gav det stora hegelska världshistoriska dramat en ny text och satte in nya aktörer. För honom var denna process inte en utveckling av den absoluta andan utan av produktivkrafter och produktionsförhållanden. […] Allt mänskligt handlande sökte Marx härleda ur de klassintressen som ligger i strid med varandra inom en nation eller i en epok.
 
En tids stats- och rättsförhållanden betraktade han som en överbyggnad på produktions- och klassmotsättningarnas grundläggande förhållanden. […] ...även människornas tankar och idéer måste ses som uttryck för de existerande klassintressena och klassförhållandena. Dessa idéer och tankar framträdde visserligen mestadels som allmängiltiga sanningar eller eviga idéer, men Marx sökte beröva dem deras evighetsglans och avslöja dem som enbart ideologi, dvs som spegelbilder eller täckmantlar för socialekonomiska intressen.
 
Till sådana idéer räknade Marx även föreställningarna om de mänskliga rättigheterna. […] ...på samma sätt som frågan om rätt och orätt så var även svaren på vad som är rätt och orätt endast ideologiska avspeglingar av rådande klassförhållanden. Rätt och orätt var det som olika klasser och tider ansåg rätt och orätt.”

På samma sätt som det är möjligt för politiker och andra människor att pseudo-argumentera, så är det också möjligt för kritiker att bortse från det egentliga innehållet i meningsmotståndarnas premisser genom att pseudo-förklara. Strzelewicz fortsätter:
 
”Denna metod för att avslöja ideologierna gjorde ett oerhört intryck och utvecklades med stor framgång ytterligare på många områden, särskilt inom socialpsykologin. Med hjälp av denna metod har vi lärt att bättre än förr förstå många idéströmningars uppkomst och förlopp, roll och delvis också deras innebörd. Om metoden i Marx’ form ännu kan anses användbar eller meningsfull måste vi lämna därhän. Men hur än slutomdömet i denna speciella fråga kommer att utfalla, så är det klart att denna metod tillkämpat sig vetenskaplig rätt som princip för ett nytt socialvetenskapligt förklaringssätt.
 
Visserligen når denna rätt endast så långt som gränserna för metoden når. Man kommer att kunna förklara mycket med den och man har förklarat mycket. Man kan misstänkliggöra eller avslöja och man har misstänkliggjort och avslöjat. Men varken misstänkliggöra eller avslöja eller ens förklara betyder detsamma som vederlägga. Om jag om en åskådning säger att den har sitt ursprung i en borgerlig eller proletär klass intressen, så säger jag i verkligheten något helt annat än om jag påstår att man måste kalla denna åskådning sann eller falsk, konsekvent eller inkonsekvent.”

I marxismens samhällsanalys tas både materialismen och därmed även determinismen för given. Varför både materialism och determinism alltid är fel förstår man om man har förstått viljans identitet.
 
Marxismen är inte alls en vetenskap, utan en hel religion som innehåller en farlig ideologi. På samma sätt som religionen islam innehåller den politiska ideologin islamism så innehåller religionen marxism en klasskampsaktivistisk mördarideologi. I sin egenskap av att vara en mördarideologi är marxismen besläktad med islamism och nazism, men som religion är marxismen mer besläktad med buddhismen. För både buddhism och marxism är ödesreligioner, som innehåller en tro på att framtiden i stora drag är förhandsbestämd.
De abrahamitiska religionerna är monoteistiska och har ett delvis personifierat gudsbegrepp, medan ödesreligionerna har ett abstraktare gudsbegrepp. Buddhismens gudsbegrepp heter karma och marxismens gudsbegrepp heter dialektisk materialism.

Den marxistiska religionen är apokalyptisk, vilket leder de troende anhängarna som tror sig vara särskilt ”medvetna” till att gång på gång begå mord, stölder, rån, övergrepp, angreppskrig, terror, tortyr och massmord.
Marxister förhärligar också lögner, bedrägerier och desinformation i det inbillade ädla syftet att påskynda domens dag som i ytterligare en urvalsprocess föregår det jordiska paradiset på jorden. Massmorden syftar till att upprätta den proletära diktaturen, som enligt deras religiösa tro sedan ska vittra sönder och omvandlas till det jordiska paradiset; kommunismen.
Religioner är primitiva filosofier och det är huvudorsaken till att marxismen inom politiken är en synnerligen irrationell ideologi. Den är en av de uslaste varianterna av kollektivism.
 
Men, trots att en del politiska ideologier är farliga, så är politiska ideologier ändå viktiga. Det beror på att de alla formas av filosofiska premisser inom kunskapsteori och etik som utmynnar i ett politiskt fundament. När de grundläggande filosofiska premisserna är förnuftiga kan även den politiska ideologin bli human och förnuftig.
En god politisk ideologi måste vara individualistisk och baseras på insikten att människan är det rationella djuret. Vår förnuftsförmåga är vårt främsta överlevnadsmedel, och för att vi ska kunna leva förnuftigt måste vi appellera med fredliga och logiska argument till varandras förnuftsförmågor och fria viljor. Det kan vi enbart göra om vi respekterar de mänskliga rättigheterna. Det enda politiska samhällsystem som fullt ut respekterar de mänskliga rättigheterna är laissez faire-kapitalismen.

Låt oss nu se hur felaktigt det är att tro att sådana etiska principer som kan styra utvecklingen av politiska ideologier aldrig kan vara sanna och allmängiltiga. Det räcker med att vi bara tittar på en enda princip; ärlighetens dygd.
 
Om du har fått en bra uppfostran så har du fått höra av dina föräldrar och av dina lärare att det är en god moralisk princip att vara ärlig. När du växte upp så upptäckte du dock att en del av dem som förespråkade denna princip inte själva brydde sig om att följa den. Och när du redan som barn funderade på den saken så fick du ta ställning till frågan om det egentligen är så smart att vara ärlig. Du har förmodligen fått höra ibland att det är förnuftigare att vara smart än att vara ärlig. Kanske har ingen talat om för dig att det tvärtom är smart att vara ärlig?
 
Att vara ärlig är smart därför att det förenklar ditt liv. När du hela tiden är ärlig så behöver du aldrig ödsla tid på att försöka komma ihåg när du var ärlig och när du inte var det. Och än viktigare är att du genom att vara ärlig mot andra också måste vara ärlig mot dig själv. För du kan inte vara ärlig mot någon annan om du inte är det mot dig själv först. Att vara ärlig innebär således att hålla sig till fakta och låta bli att förfalska verkligheten. Därför gör ärlighetens dygd dig kompetent. Den gör dig till en duktig tänkare och en förnuftig aktör. Ärlighetens dygd gör dig produktiv, självständig och oberoende. Den ger dig styrka och mod. Den främjar ditt liv.
 
Så, när två eller flera ärliga individer möter varandra kan de lugnt konstatera att de inte har någon djup och långsiktig intressemotsättning sinsemellan. Det finns ingen principiell konflikt mellan dem. De vill ju samma sak. De vill ha koll på fakta; de söker verklig kunskap. De kan därför lita på varandra.

I essän Människors intresse”konflikter”^[2] klargör Ayn Rand vilka faktorer det är som många tänkare ignorerar när de inbillar sig att den enes död är den andres bröd.
Hon skrev: ”Somliga som studerar objektivismen finner det svårt att fatta den objektivistiska principen att ’det inte råder några intressekonflikter mellan rationella människor’.
 
En typisk fråga lyder som följer: ’Anta att två personer ansöker om samma jobb. Endast en av dem kan anställas. Är inte detta ett exempel på en intressekonflikt, och uppnås inte en människas fördel till priset av den andres uppoffring?’
Det finns fyra sinsemellan relaterade överväganden som ingår i en rationell människas syn på sina intressen, men som ignoreras eller undviks i den ovan ställda frågan och i alla liknande sätt att nalkas problemet. Jag ska beteckna dessa fyra som (a) ’verklighet’, (b) ’sammanhang’, (c) ’ansvar’, (d) ’ansträngning’.”
 
Essän fortsätter med en text om vardera av de fyra aspekterna som en rationell person måste överväga för att kunna tänka rationellt. Jag ska citera några få rader ur var och en av dem.

Först om aspekten verklighet: ”Begär (eller känslor eller emotioner eller önskningar eller nycker) är inte kognitiva verktyg; de är inte någon giltig värdemätare eller något giltigt kriterium för människans intressen. Blotta faktum att en människa begär någonting utgör inte något bevis för att föremålet för hennes begär är gott, eller för att det faktiskt ligger i hennes intresse att uppnå det.”
 
Därnäst om aspekten sammanhang: ”Att bortse från sammanhang [’context-dropping’] är ett av de huvudsakliga psykologiska redskapen för evasion. Vad gäller ens begär finns det två huvudsakliga sätt att bortse från sammanhanget: frågan om sikt och om medel.
En rationell människa ser sina intressen i termer av en livstid och väljer sina mål i enlighet därmed.”
 
Aspekten ansvar: ”Vad de undflyr är ansvaret att bedöma den sociala världen. De tar världen som det givna. ’En värld jag aldrig gjort’ är deras inställnings djupaste kärna – och de försöker bara okritiskt anpassa sig själva efter de obegripliga fordringar som ställs av de ovetbara andra som faktiskt gjort världen, vilka dessa än må vara.
Men ödmjukhet och förmätenhet är två sidor av samma psykologiska medalj. I villigheten att blint lägga sitt öde i andras händer ligger det underförstådda privilegiet att ställa blinda krav på ens herrar.”
 
Och till sist ansträngning: ”Eftersom en rationell människa vet att människan måste uppnå sina mål genom en egen ansträngning, vet hon att varken rikedom eller arbetstillfällen eller några andra mänskliga värden existerar i en given, begränsad, statisk mängd som väntar på att delas upp. Hon vet att alla förmåner måste produceras, att en människas vinning inte utgör en annan människas förlust, att vad en människa åstadkommer inte förtjänas på bekostnad av dem som inte åstadkommit det.”

Nu citerar jag även slutklämmen i essän: ”Låt oss återkomma till den ursprungligen ställda frågan – om de båda personerna som ansöker om samma jobb – och lägga märke till på vad sätt den ignorerar eller står i motsats till dessa fyra överväganden.
 
(a) Verklighet. Blotta faktum att två personer önskar samma jobb utgör inget bevis för att någondera är berättigad till det eller förtjänar det, och att hans intressen skadas om han inte får det.
 
(b) Sammanhang. Båda personerna bör veta att om de söker ett jobb, möjliggörs deras mål endast av att det existerar ett företag som kan ge arbetstillfällen – att detta företag fordrar att mer än en sökande finns tillgänglig för varje jobb – att om det bara existerade en sökande, skulle han inte få jobbet, eftersom företaget skulle bli tvunget att slå igen – och att deras konkurrens om jobbet ligger i deras intresse, även om en av dem kommer att förlora i just denna sammandrabbning.
 
(c) Ansvar. Ingendera personen har moralisk rätt att förklara att han inte vill tänka på alla dessa saker, han vill bara ha ett jobb. Han är inte berättigad till något begär eller till något ’intresse’ utan kunskap om vad som fordras för att göra det möjligt att tillgodose det.
 
(d) Ansträngning. Vem som än får jobbet har förtjänat det (förutsatt att arbetsgivarens val är rationellt). Denna förmån beror av hans egen förtjänst – inte av att den andre, som aldrig haft någon hävdvunnen rätt till detta jobb, blivit ’offrad’. Underlåtenhet att ge en person någonting som aldrig tillhört honom kan knappast beskrivas som att ’offra hans intressen’.
 
Hela diskussionen ovan gäller endast relationerna mellan rationella människor och endast för ett fritt samhälle. I ett fritt samhälle behöver man inte ha att göra med dem som är irrationella. Man är fri att undvika dem.
I ett ofritt samhälle är ingen strävan efter några intressen möjlig för någon; ingenting är möjligt utom gradvis och allmän förstörelse.”

Rubriken på denna artikel är: Politiska ideologier är viktigare än ”intressen”. Och det stämmer i och för sig. Politiska ideologier är viktiga därför att de innehåller principer som vägleder politiskt tänkande i många olika slags konkreta sakfrågor. Men jag bör nu tillägga att de flesta politiska ideologier är mer eller mindre usla. Alla är inte brutala. Några är anständiga och delvis hyfsade. Men det finns bara en enda bland dem som är riktigt bra.
 
Om vi vill leva i ett samhälle där det är lönsamt att vara ärlig, produktiv och ansvarstagande, så bör vi förakta sådana kollektivistiska ideologier som miljöism, rasism, socialism, nationalism, politisk religion (eftersom alla religioner är villfarelser), konservatism etcetera.
 
Det enda goda samhällssystemet är laissez faire-kapitalism, och den politiska ideologi som förespråkar det samhället är rationell individualism; och den enda helgjutna filosofi som fullt ut backar upp rationell individualism är Ayn Rands filosofi; objektivismen.^[3]

Denna artikel kan diskuteras i facebookgrupperna:
Filosofiskt forum och Politisk debatt