Enligt socialisterna är arbetarna mer produktiva än bolagsdirektörerna, företagarna och kapitalisterna. Enligt socialisterna är de senare rentav inte produktiva alls, utan de är parasiter på de förra.
Men inget kunde vara mer fel än denna, socialisternas, uppfattning.

Bolagsdirektörerna, företagarna och inte minst kapitalisterna (dvs. de som finansierar även andras företag), hör till samhällets allra mest produktiva medlemmar. Detta beror på att de utför en del av det mest omfattande intellektuella arbetet i samhället. De leder och organiserar produktionen, en aktivitet som kräver mycket tänkande. Det intellektuella arbetet är faktiskt både viktigare och svårare än det manuella arbetet.
 
Förnuftet är nämligen människans grundläggande överlevnadsmedel. Alla materiella värden som håller oss människor vid liv - mat, bostäder, läkemedel, datorer osv. - måste skapas. Och detta skapande är i första hand en fråga om tänkande. (Mer om tänkarnas roll i ekonomin här: Tänkarna byggde landet.)

Det fordrades mycket tänkande, dvs. intellektuellt arbete, för exempelvis Jonas Salk att uppfinna poliovaccinet, som har räddat livet på sannolikt miljontals människor. Det fordrades mycket intellektuellt arbete för James Watt att uppfinna den dittills effektivaste ångmaskinen på 1700-talet; den ångmaskin som lade grunden för 1800-talets industrirevolution.
Det fordrades mycket intellektuellt arbete för Thomas Edison att uppfinna den första praktiska glödlampan, fonografen, det första praktiska eldistributionssystemet m.m. Likaså krävs det mycket intellektuellt arbete nuförtiden för att leda ett företag till framgång, samt för att göra lyckade privata investeringar i företag och aktier.

Att identifiera de bästa forskningsprojekten för företaget att satsa på, att identifiera de bästa produkterna för företaget att tillverka eller distribuera, att identifiera de bästa marknaderna för företaget att satsa på, att identifiera de lämpligaste människorna för företaget att anställa osv.; allt det kräver mycket tänkande av företagsledaren.
Det finns alltid oräkneliga många faktorer bolagsdirektören måste ta i övervägande när han fattar sina operativa beslut.

Och att identifiera de bästa företagen eller aktierna att investera i, kräver mycket tänkande av kapitalisten också. Det är så många faktorer kapitalisten måste ta i övervägande när han fattar sina investeringsbeslut. Företagens lönsamhet, substans, finansiella styrka, marknadsposition, teknologiinnehav, varumärke, management osv.
 
Undertecknad vet av egen erfarenhet att det intellektuella arbetet är svårare än det manuella arbetet. Innan jag gick i pension arbetade jag på en fabrik som tillverkade metallkomponenter åt andra företag. Arbetet krävde mindre ansträngning än det intellektuella arbete som jag fick utföra i skolan när jag var ung.
Ja, det krävdes avsevärt mer koncentration och ansträngning för mig när jag var ung för att skriva en uppsats och för att lösa en algebreisk ekvation (för att ta bara två exempel), än vad som krävdes av mig för att göra enkel efterbearbetning på metallkomponenter. Och det intellektuella arbetet som mina chefer fick utföra då jag var anställd inom tillverkningsindustrin var likaledes svårare än mitt arbete. Det är just därför som färre människor klarar av att bli bra chefer än som klarar av att bli bra metallarbetare.

Dessutom spelade mina chefers intellektuella arbete en mer avgörande roll för företagets framgång eller misslyckande än vad mitt fysiska arbete gjorde. Om VD:n begick ett misstag och satsade på fel produkt eller fel marknad eller fel strategi i övrigt, så kunde det ha orsakat företaget förluster på många miljoner kronor.
Men om jag begick ett misstag orsakade det företaget en förlust på på sin höjd några tusentals kronor för en sats detaljer som finge kasseras.
 
Och omvänt bidrog det till företagets vinst och framgång mycket mer om VD:n gjorde sitt jobb bra; dvs. om han fattade rätt beslut ifråga om vilka produkter, marknader, forskningsprojekt osv. som företaget skulle satsa på, än vad som var fallet om jag gjorde mitt jobb bra och tillverkde en fullgod sats metallkomponenter.

Mina chefer förtjänade därför att erhålla högre löner än mig. VD:n borde ha fått en tio eller tjugo gånger högre lön än den som jag fick. Men det fick han sannolikt inte! För i det moderna, egalitära Sverige, var han och de flesta andra bolagsdirektörer underavlönade; i synnerhet efter att deras skatter var betalda!
 
Jag har redan nämnt ett par bevis för att det intellektuella arbetet är svårare än det manuella. Ett var att det är mycket färre människor som klarar av att bli bolagsdirektörer, kapitalister, vetenskapsmän osv. än som klarar av att bli metallarbetare, butiksbiträden, lastbilschaufförer osv. Ett annat var att varje arbetare lär veta av egen erfarenhet att det intellektuella arbetet som han fick utföra i skolan när han var ung var svårare än det manuella arbetet som han får utföra som vuxen.

Ytterligare ett bevis är förhållandet att det tar mycket längre tid för en person att lära sig att bli en skicklig bolagsdirektör eller vetenskapsman eller storkapitalist än vad som krävs för en person att lära sig att bli en skicklig arbetare. Man måste som regel studera vid ett universitet i många år innan man kan bli en vetenskapsman, eller så måste man göra en karriär som tjänsteman i många år innan man kan bli en bolagsdirektör, eller så måste man göra en karriär som en privat investerare i många år innan man kan bli en storkapitalist.

Ett annat bevis är förhållandet att bolagsdirektörer och vetenskapsmän och storkapitalister brukar ha mycket längre arbetstider än arbetarna. Många bolagsdirektörer och vetenskapsmän och storkapitalister arbetar sextio eller sjuttio timmar i veckan eller ännu mer. De flesta arbetare jobbar inte mer än på sin höjd femtio timmar i veckan, även när de jobbar övertid.

Ännu ett bevis är förhållandet att det för det mesta är de hårdast arbetande studenterna i skolan som får toppbetyg och därför efter skolan kan gå vidare och bli bolagsdirektörer, vetenskapsmän och storkapitalister.
De som redan i skolan vänjer sig vid att anstränga sig mindre får medelmåttiga betyg och blir för det mesta bara arbetare efter att de gått ut ur skolan, om ens det. Tydligen så räcker en modest arbetsvilja och arbetskapacitet för att man ska kunna bli en arbetare; men inte för att man ska kunna bli en bolagsdirektör, en vetenskapsman eller en storkapitalist.
 
Socialisterna och deras undermåliga filosofer (dvs. Karl Marx & kompani) har åstadkommit mycket skada genom att sprida idén att det manuella arbetet är svårare och viktigare än vad det intellektuella arbetet är. De värsta skadorna är orättvisorna som tänkarna har utsatts för i många årtionden.
Bolagsdirektörer, vetenskapsmän och storkapitalister har ålagts att slita för mindre pengar, speciellt efter skatt, än vad deras arbete har berättigat dem till.

Och även vi arbetare och alla de svaga människorna i samhället har förlorat på eländet. För när tänkarna inte har belönats efter förtjänst har de blivit mindre benägna att tänka och producera än de annars hade blivit. Produktionen har då blivit lägre - och sedan har även välfärden därför blivit lägre - än vad den annars skulle ha blivit.
Detta drabbar alla, inklusive oss arbetare. Fast det har förstås varit rätt åt de flesta av dessa arbetare, eftersom många av dem själva stödde och fortsätter att stödja, förtrycket av, och förtalet av, tänkarna.
 
Om vi vill öka rättvisan och välfärden måste vi uppvärdera det intellektuella arbetet. Vi måste bedriva ett filosofiskt upplysningsarbete för att sprida insikten att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg - och att det intellektuella arbetet är det viktigaste och det svåraste arbetet - och att detta oundgängliga arbete måste belönas därefter. Vi måste kort sagt sprida den filosofi som Ayn Rand presenterade i romaner som Atlas Shrugged.

Denna artikel kan diskuteras i: