I en god politisk beslutsapparat tar politikerna vederbörlig hänsyn till alla de intressen som berörs av deras beslut. I det avseendet är de moderna demokratiska systemen överlägsna sina föregångare. I en väl fungerande demokratisk stat har alla befintliga intressegrupper reella möjligheter att komma till tals.

Ett styrelseskick, som förverkligar många av demokratins idéer, kan ha både för- och nackdelar jämfört med andra system. Jag tror att de flesta politiskt intresserade är medvetna om det. I Herbert Tingstens verk "Demokratiens problem" (Aldus/Bonnier,1960) belyser han tydligt såväl för- som nackdelar. Tingsten uppfattade vår tids demokratier som ett storskaligt experiment, vars framtid han inte vågade sia om.
 

Så här såg det ut i ett valbås i valet 2022. Vill vi ändra på detta förfarande och istället ha multiröstning?

 
Två andra politiska tänkare, Karl Popper och Alf Ross, var starkt övertygade om demokratins stora fördelar framför andra styrelseskick. Deras ståndpunkter har, vad jag vet, inte motsagts av någon mer betydande tänkare. Ändå framträder då och då författare, som förespråkar alternativ till demokratin. Boken Beyond Democracy av Karel Beckman och Frank Karsten (B&K) gavs 2013 ut på svenska under titeln Demokratins baksida. I boken listas tretton ståndpunkter om demokrati, som författarna tydligen anser vanliga, och som de kallar myter. De utsätter demokratin för åtskillig kritik och menar att bättre system är möjliga.
 
Det är bra att demokratin emellanåt kritiseras. Vi bör inte hamna i ett tillstånd där vår demokrati tas för given. Gör vi det, finns det risk att den urartar eller stagnerar, och vi får svårt eller omöjligt att sprida de demokratiska idéerna till andra folk. Jag är emellertid inte hågad att gå in på detaljer i B&K:s kritik. Jag anser att det inte är mycket i deras kritik som är värt att diskuteras mer ingående. De gör enligt min mening två övergripande misstag. Dels tycks de använda en för vid definition av demokrati, dels träffar deras kritik enbart vissa utformningar av demokratins idéer, men inte alla.
 
I den här artikeln presenterar jag ett förslag till demokratiskt system, som i många avseenden skulle fungera helt annorlunda än något av de demokratiska system som är realiserade i västvärlden idag, och som förmodligen inte skulle drabbas av kritiken från B&K.
 
Jag börjar med att beskriva valförfarandet och går därefter in på några konsekvenser som kan förväntas om idén realiserades.

Gemensamt för allt vi kallar demokrati är allmän och lika rösträtt. Grundprincipen är att alla över en viss ålder får rösta, och att allas röster väger lika. Därtill kommer att röstningen är hemlig, dvs. ingen har rätt att få veta vad en enskild väljare röstat på. Vad man får rösta på – personer, partier, handlingar eller annat – kan variera.
 
I Sverige får den röstande inte skriva mer än ett partinamn på en valsedel vid val till riksdag eller annan beslutande församling. I vissa länder får man markera andrahandsval. En rätt till andrahandsval kan få betydande konsekvenser. Det skulle t.ex. kunna underlätta för nybildade partier att komma över befintlig procentgräns (4% vid riksdagsval idag). Varje begränsning av den röstandes valfrihet, som t.ex. fyraprocentspärren, är en inskränkning av demokratin, medan en utökning av valmöjligheterna kan ses som en utvidgning av demokratin.
 
Det jag nu föreslår är att införa en betydligt mer genomgripande vidgning av den röstandes valmöjligheter: rätt att skriva flera partinamn på valsedeln vid val till riksdag och övriga församlingar. Ett sådant röstförfarande kallas multiröstning.
 
Idén om multiröstning kan utföras på många olika sätt. Någon begränsning av antalet partier på valsedeln måste föreskrivas, om inte annat så av praktiska skäl. Vad som är en lämplig gräns kan diskuteras. Jag tror att max fyra eller fem partier på valsedeln kan vara en lämplig gräns.
 
Man kan tänka sig att ordningsföljden mellan partinamnen på valsedeln markerar en sorts prioritering, men jag förutsätter inte det här.
 
Såsom valsystemet fungerar i Sverige idag, anmäler varje parti ett antal kandidater, och dessa skrivs normalt ut på valsedlarna. Att göra så vid multiröstning blir tekniskt komplicerat. Jag tänker mig att man enbart röstar på partier, inte på personer. Ett "parti" i denna mening, kan vara vilken organisation som helst, som uppfyller vissa i lag angivna villkor. Vill jag kunna påverka vilka ombud dessa organisationer ska utse till riksdagen får jag gå med i organisationerna och delta i deras interna beslut.
 
Hur skulle riksdagen gestalta sig om man införde multiröstning vid riksdagsval? Det är en av de frågor som diskuteras i det följande. Men först behandlar jag frågan vad som skiljer politiska beslut från andra typer av beslut.

Beslutsfattande brukar definieras som val mellan handlingar i avsikt att utföra den valda handlingen. En rationell beslutsfattare väljer den handling som i någon mening är bäst. Oftast har man flera faktorer att ta hänsyn till. Om jag ska köpa en bruksvara har jag t.ex. att väga pris mot kvalitet. Det är avvägningar mellan olika faktorer, som var och en representerar vissa för- eller nackdelar, som utgör svårigheterna i en beslutssituation.
 
I vissa beslutssituationer består de största svårigheterna i att ta hänsyn till motstridiga intressen. Olika beslut gynnar eller missgynnar olika grupper. Hur ska de olika gruppernas intressen vägas mot varandra? Eftersom den sortens beslutsproblem både är vanliga och viktiga, har det växt fram en rad discipliner/institutioner för att välja handlingar vid intressekonflikter. Följande fem är kanske de mest kända och viktiga: etik, juridik, diplomati och politik, samt facklig verksamhet. Dessa skär givetvis in i varandra. Fackliga förhandlingar baseras på juridik, på gällande rätt. Diplomatin mellan länder styrs av deras politik. Och all sådan verksamhet styrs av vad som anses etiskt acceptabelt.
 
Fackliga förhandlingar betingas av motsättningen mellan arbetsgivares och arbetstagares intressen. Vilka dessa intressen är, är vanligen välkänt. Också politisk verksamhet handlar så gott som alltid om intresseavvägningar. Funnes inte skilda intressen, behövdes inte politikerna, utan all offentlig verksamhet kunde överlåtas åt tjänstemän. Men vilka intressenterna är, och vilka deras intressen är, är inte alltid uppenbart. I politisk verksamhet är intressena ofta outtalade. De finns där, och antas kanske kända, men lyfts av olika anledningar inte fram i ljuset. Ibland kan det bero på, som vid fackliga förhandlingar, att intressena antas så välkända att de inte ens behöver nämnas. Men intressena kan också döljas av taktiska skäl. Vill man kämpa för ett intresse, som inte är allmänt accepterat som legitimt, hittar man hellre på skäl för sin ståndpunkt, som inte direkt anknyter till intresset ifråga. Detta fenomen förrycker den politiska debatten och är ofta huvudorsaken när den demokratiska processen fungerar dåligt.
 
En rad exempel på detta kan man finna då religiösa intressen är inblandade. En stat kan vara till formen sekulär även om majoriteten av medborgarna är religiösa. I en del sådana stater är abort förbjuden, t.o.m. efter våldtäkt. Mot de drabbade kvinnornas intressen står ett rent religiöst, som bottnar i tron att abort är emot Guds vilja. Men ett sådant argument är inte politiskt användbart, varför abortmotståndarna måste ta till helt andra argument, som i grunden saknar relevans.
 
Andra exempel kan man finna på miljöområdet. Miljöskydd och ekologiska hänsyn har bäring på kommande generationer. Risken för drastiska klimatförändringar, som kommer att göra stora delar av jorden obeboelig för kommande generationer, gör att vi måste minska användningen av fossila bränslen. Detta kommer emellertid i konflikt med starka kapitalintressen. Mot våra barnbarns barnbarns intresse av att få leva i en god värld står kapitalägarnas intresse av att snabbt exploatera någon naturtillgång, t.ex. världens oljefyndigheter. De s.k. "klimatförnekarna" säger inte uttryckligen att de väljer att åsidosätta framtida människors legitima intressen för sin egen kortsiktiga vinst. De väljer istället att misstänkliggöra klimatologernas kompetens eller ärlighet. Se t.ex. Chill-out – sanningen om klimatbubblan av Lars Bern och Maggie Thauersköld (2009).
 
Debatterna skulle hyfsas om de intressen som står emot varandra alltid lyftes fram. Det kan man förstås inte tvinga partiernas debattörer att göra. Om partierna öppet framträdde som intressepartier snarare än idépartier skulle man kanske vinna något. Men partierna kan inte tvingas till det heller. Finns det något sätt att främja att organisationer, som verkar för specifika intressen, får representation i riksdagen? Jag tror att multiröstning skulle ge den effekten.

Låt oss leka med tanken att Sverige införde multiröstning i riksdagsvalen, säg med maximalt fem partier på valsedeln. Vad skulle hända?
 
Det beror förstås på om ordningsföljden mellan partinamnen på valsedeln ges betydelse eller om partierna får viktas på något annat sätt. Det har t.ex. förespråkats att man ska få fördela sin röst på valfritt sätt mellan olika partier, t.ex. 60% på ett parti, 30% på ett annat osv. Jag förutsätter här inga sådana prioriteringar eller viktningar. Ett partinamn på en valsedel väger lika tungt som varje annat namn.
 
I ett sådant valsystem skulle alla betydande rörelser, som företräder någon intressegrupp, ha utsikt att få röster om de ställde upp i val. Det kan vara idrottsrörelsen, pensionärerna, handikapprörelsen och flera tiotal andra. Dessutom skulle det bildas en rad helt nya intresseorganisationer: för barnfamiljer, för kommande generationer, för brotts- och rättsoffer och många fler. I varje fall skulle jag kunna tänka mig att rösta på en organisation som företräder kommande generationers intressen.
 
De gamla partierna skulle vid första valet i det nya systemet antagligen få röster i ungefärligen samma proportioner som förut. Men om alla väljare skulle utnyttja rätten till multiröstning fullt ut (dvs. skriva så många partinamn på valsedeln som maximalt tillåts), så skulle de gamla partierna sannolikt endast få en mindre del av mandaten. De övriga skulle gå till de utpräglade intressepartierna. I det påföljande valet skulle många väljare kanske helt lämna sina gamla partier och enbart stödja de nya intressepartierna. Efter några valomgångar kan man vänta sig att de gamla partierna helt spelat ut sin roll, och riksdagen skulle enbart bestå av representanter för rena intressepartier.
 
Vi kan fortsätta spekulera. Anta att antalet riksdagsmän blir som idag. Borde vi ha spärr mot småpartier? Troligen inte – en sån spärr skulle inte vara förenlig med reformens syfte. Det betyder att ett parti som samlar ca en tredjedels procent av angivna röster skulle få ett mandat. Många partier skulle ändå inte få tillräckligt många röster för att få mandat, men systemet bör kombineras med stor frihet att bilda koalitioner. Tio partier, som vart och ett är för litet för att bli representerat, skulle kunna samverka valtekniskt och tillsammans få minst ett mandat. På det sättet skulle ett mycket stort antal intressen kunna göra sig hörda i riksdagen.
 
Det är uppenbart att en riksdag med en sådan sammansättning skulle vara tvungen att arbeta på ett helt annat sätt än idag. Varje ledamot representerar ett eller flera intressen och får rollen att förhandla med representanter för andra intressen. Beslut i riksdagen kanske kommer att fattas ungefär som idag, men beredningen av varje ärende kommer att innefatta en rad förhandlingsomgångar. Riksdagsordningen måste innehålla bestämmelser om hur förhandlingarna ska gå till. Det måste åligga ledamöterna att, även om de har att bevaka de intressen de representerar, också ta vederbörlig hänsyn till övriga intressen. Det kan synas vara en svår roll, men den är ingalunda omöjlig, och troligen inte svårare än dagens riksdagsmannaroll.

Relationerna mellan riksdag och regering måste nödvändigtvis bli en annan än idag. I dagens system ligger initiativet i huvudsak på regeringen. I det nya systemet kan det bli tvärtom. Idéer och initiativ väcks i riksdagen via de organisationer som har representation. Regeringens roll är att, med stöd av underställda myndigheter, verkställa riksdagens beslut. Jämför vi staten med ett aktiebolag, kan vi likna väljarna vid aktieägare, riksdagen vid bolagets styrelse, statsministern vid bolagets VD och regeringen vid dess ledningsgrupp. I detta system är statsråden snarare höga tjänstemän än politiker.
 
Vissa delar av statsmakten, som idag är underställda regeringen, bör i det nya systemet vara underställda riksdagen. Det gäller framförallt polisen, kanske också försvarsmakten. Domstolarna bör som nu vara självständiga.
 
Politikerna, riksdagens ledamöter, kommer inte att likna dagens politiker. Deras roll liknar mer det fackliga ombudets eller advokatens. Ett parti, som vunnit ett mandat, anlitar ett ombud att vara dess företrädare i riksdagen. Ombudet behöver inte vara medlem i partiet, lika litet som ett rättsligt ombud för en organisation behöver vara medlem i organisationen. Ingenting hindrar att ett parti har fler ombud än mandat. Ombuden samarbetar för att lägga upp strategi och taktik inför förhandlingarna. Partiet meddelar riksdagen vilka av dess ombud som ska företräda partiet vid omröstningarna.
 
Det finns en lång rad andra förändringar som bör genomföras vid en övergång till multiröstning, och som jag inte ger utrymme åt i den här artikeln. Jag avslutar med att påpeka vad jag tror skulle bli en stor fördel med det nya systemet framför dagens system: Politikerna kan ägna sig åt att lösa verkliga problem, och behöver inte bekymra sig om nästa val.
Medborgarna väljer partier alltefter de intressen de vill främja. Vilka dessa intressen är, har just ingenting att göra med den förda politiken. Jag kan som väljare känna missnöje över att ett visst intresse, som jag vill främja, inte har blivit tillräckligt beaktat under den gångna mandatperioden. En adekvat reaktion på det kan inte gärna vara att stödja något annat intresse i stället. Vad jag bör göra är snarare att försöka förstå varför mitt/mina ombud inte har lyckats få vederbörligt gehör för detta intresse. Då kanske jag kan bidra till diskussionen om vilken strategi som ska tillämpas under nästa mandatperiod.

Denna artikel kan diskuteras i: