Jag inspirerades att skriva denna artikel, av en debattör i Facebook som ansåg att mina argument mot människofientligheten i miljöismen saknade ”tyngd”.

Hur farlig kan en ism bli? Vilka mekanismer styr utvecklingen?

Det som i längden avgör var en rörelse är på väg är värderingarna hos de mest extrema medlemmarna som tolereras inom en rörelse. För det är de som är trendsättarna och som markerar var gränsen går som rörelsen tenderar mot.
De mer moderata medlemmarna kan lugna ner rörelsen, men har inget avgörande inflytande över vart den är på väg. De fungerar mer som tillfälliga bromsklossar än som vägvisare.
 
En ism kan ha en inneboende tendens att närma sig ett farligt gränsvärde. Det är en punkt som en ideologi kan närma sig, mer eller mindre snabbt eller sakta, även om ismen inte nödvändigtvis måste hamna exakt i den punkten.

Karl Kautsky ansåg att Eduard Bernstein hade helt fel med sina spådomar (i en bok 1899) om hur blodtörstiga marxisterna var. I Kautskys svarsbok (samma år, inför partiets kongress) hånade han sin forna vän genom att fråga om Bernstein verkligen trodde att marxisterna skulle börja ge sig på folk med högafflar.
 
Några år senare, ställd inför facit, insåg Kautsky att Bernstein tyvärr hade haft rätt hela tiden. Marxismen var precis så farlig och blodtörstig som Bernstein hade förutsett. Och som vi alla vet blev den inte senare mindre blodtörstig under ledare som Stalin, Mao och Pol Pot.
 
I andra delen av Mein Kampf fanns en enda mening som handlade om att gasa ihjäl judar. Hitler ondgjorde sig över att inte mellan 12.000 och 15.000 judar (som han föraktfullt kallade ”folkfördärvare”) hade gasats ihjäl under första världskriget. Få människor insåg på 1920-talet, eller någonsin under 30-talet, att Hitler menade det på blodigt allvar.
 
Islamism är en politisk ism som finns inom den stora världsreligionen islam. Många muslimer har fördömt de massmord som utfördes av IS (”Islamiska Staten”), och många av deras offer var just muslimer. Det finns fredliga och passiva muslimer i hela världen, samtidigt som det finns ett femtiotal islamistiska diktaturer och flera tiotals islamistiska terrororganisationer.
 
Miljöismens mest extrema företrädare beskriver människan som ett virus eller en parasit, och en del av dem har rakt ut sagt att det vore bra om mänskligheten utplånades. Men det är inte vad majoriteten av miljöisterna säger eller tycker. Var är en sådan rörelse på väg? Hur farlig kan den bli, när det inte finns några inneboende spärrar i den mot dem som ständigt kräver nya uppoffringar?
Det finns miljöister som kräver förbud mot all genmodifiering även när de vet att det kan medföra svält och lidande. Det finns miljöister som vill avveckla billiga och driftsäkra energikällor trots att de vet att resultatet blir fattigdom och misär.

Kan det trots allt finnas en räddning? Kan en rörelse överhuvudtaget rädda sig själv från att leda till avgrunden, ifall majoriteten av medlemmarna slår vakt om humana principer?
 
Jag anser att det är möjligt, men enbart ifall de vanliga medlemmarna är ärliga och har civilkurage. För de våldsextremistiska medlemmarna måste uteslutas. De måste bannlysas. Deras tankar och idéers grundpremisser måste identifieras och förkastas. Först genom en sådan intellektuell och hederlig process kan en mer eller mindre irrationell rörelse humaniseras och förbättra sin egen ideologi. Jag anser att socialdemokratins frigörelse från marxismen är ett historiskt exempel på att en sådan tillnyktring de facto är möjlig.
 
Så, ja. Det är möjligt att rädda en ism från förruttnelse ifall den innehåller starka mekanismer mot det. Och det är möjligt att rädda rörelser och politiska partier från farliga tendenser, ifall det finns en vakenhet och en stark vilja inom dem att motarbeta farorna. Men, detta är tyvärr inte en självklarhet.
 
Vad händer med ett bröd vars bäst före-datum har passerats och som plötsligt innehåller en mycket liten mögelfläck på ett enda ställe? Vad händer om man tolererar en sådan liten mögelfläck och sedan låter brödet ligga örort i två eller tre dygn? Är det inte så att den lilla extrema fläcken snabbt sprids och växer och blir ett dominerande inslag i hela brödet?
 
I riksdagen finns åtta politiska partier. Är de alla befriade från små mögelfläckar? Eller?
 
Vänsterpartiet har inte fullt ut gjort upp med kommunismen internt; inte mot den marxistiska blodtörsten. Sverigedemokraternas nolltolerans mot rasism fungerar inte alltid fullt ut. Centerpartiet klarar inte av – eller vill inte? – sätta gränser mot, och ta striden mot, fundamentalistisk och politisk islam. Miljöpartiet saknar spärrar mot miljöismen; mot den människohatiska underkastelsedoktrinen inom partiet. Socialdemokraterna tar inte strid internt mot kärnkraftshatarna. Moderaterna tar ingen strid alls mot den klimatalarmistiska pseudovetenskapen. Kristdemokraterna avsätter inte förtroendevalda som vill förbjuda abort. Låtsasliberalerna avsätter inte förtroendevalda som vill förbjuda plastprodukter. Hur mögliga kan dessa partier bli?

Denna artikel kan diskuteras i: