Filosofen Leonard Peikoff utvecklade i arbetet med en kurs tre utmärkta definitioner av begreppen subjektivism, intrinsikalism och objektivitet. Jag dyker rakt på de definitionerna som startpunkten för denna artikel.
 
- Subjektivism är uppfattningen att ett aktivt medvetande kan skapa fakta.
 
- Objektivitet är uppfattningen att ett aktivt medvetande kan upptäcka fakta.
 
- Intrinsikalism är uppfattningen att ett passivt medvetande kan upptäcka fakta.
 
Dessa tre kunskapsteoretiska alternativ är de djupaste skiljelinjerna som finns mellan olika typer av kunskapsteorier. Alla andra slags skillnader mellan kunskapsteoretiska alternativ är sekundära, hur omfattande och elaborativa de än må vara.

Begreppet subjektivism har i idéhistorien två klassiska exponenter: George Berkeley (1685-1753) och Johann Gottlieb Fichte (1762-1814). Orsakerna till varför detta är så kan diskuteras, men de två filosoferna är direkt utpekade som subjektivismens främsta exponenter i ett vilket som helst normalt filosofilexikon. Så, om den saken råder det stark konsensus i den allmänt vedertagna filosofihistorien.
Hur subjektivism bäst bör förstås eller definieras, och vilka andra filosofer som de facto är subjektivister, råder det mer delade meningar om.
Jag vill t.ex. gärna nämna Immanuel Kant som en av de allra värsta subjektivisterna, och mängder av andra filosofer är subjektivister, som t.ex. Schopenhauer, Nietzsche, Sarte, positivisterna, Descartes och Parmenides. Men, nu struntar vi i dem. Låt oss titta på en uppfattning som Berkeley höll sig med.
 
Berkeley anser att det finns inte några materiella föremål i ytterverkligheten. De finns inte där för oss att upptäcka. Istället är det bara våra egna föreställningar som är verkliga.
 
När vi tror att det ligger en apelsin på bordet framför oss och vi tar upp den, skalar den och äter den, så är det istället bara så att bordets existens och apelsinens existens är rent andliga föreställningar som vi själva tillverkar i vårt medvetande. Att vara är att upplevas - esse est percipi.
 
Men hur kan det då komma sig att både du och jag kan uppleva samma bord och samma apelsin i samma rum? Och hur kan bordet och apelsinen finnas kvar där i rummet när ingen av oss befinner sig där; när ingen av oss med vårt aktiva medvetande och vår aktiva synförmåga är närvarande och skapar dessa blott och enbart föreställda objekt?
Berkeleys svar på denna invändning är att Gud fixar problemet för oss. För Gud skapar saker med sitt medvetande precis så som vi människor gör. Och eftersom Gud är allesteds närvarande dygnet runt, så kan vi leva i trygg förvissning om att bordet och apelsinen hela tiden blir förnimmat och ständigt skapas av Guds medvetande. De försvinner således inte.

Principen; att vara är att bli förnimmat; kan beskrivas på ett annat sätt. Det kan mer strikt benämnas som medvetandets primat. Det är alltså uppfattningen att existensen är underkastad ett medvetandes föreställningar; dess idéer, nycker, känslor etc. Vad som som än händer i en själ fungerar som så att det styr och skapar ytterverklighetens fakta.
Den motsatta och objektiva principen är existensens primat, som innebär uppfattningen att ytterverkligheten är absolut och oundviklig; den är vad den är oberoende av våra tankar och känslor.
 
Det här visar hur starkt kunskapsteorin hör ihop med metafysiken. Det går inte att ha en grundläggande kunskapsteoretisk uppfattning av något slag utan att samtidigt ha en motsvarande metafysisk uppfattning om verklighetens yttersta natur.
Kunskapsteorier handlar således om det mest fundamentala förhållningssättet som ett viljestyrt medvetande kan välja att anlägga i relation till verkligheten.

Att vara objektiv innebär inte att sakna känslor, att vara "värderingsfri" (vilket är en omöjlighet), opersonlig, eller att vara känslokall. Det är tvärtom fullt möjligt att vara riktigt passionerat objektiv, ifall man känslomässigt tänder på att identifiera fakta.
 
Det här är Ayn Rands beskrivning: "Objektivitet är både ett metafysiskt och ett kunskapsteoretiskt begrepp. Det handlar om medvetandets förhållande till existensen. Metafysiskt är det insikten om det faktum att verkligheten existerar oberoende av någon iakttagares medvetande. Kunskapsteoretiskt är det insikten om det faktum att en iakttagares (människans) medvetande måste förvärva kunskap om verkligheten med vissa medel (förnuftet) i enlighet med vissa regler (logiken). [...]
Metafysiskt är den enda auktoriteten verkligheten; kunskapsteoretiskt - ens eget intellekt. Den förra är den yttersta skiljedomaren för det senare.". ^[1]
 
Objektivitet innebär alltså att orientera sig i enlighet med verklighetens fakta. Det är ett förhållningssätt som har lika starka implikationer inom etik, politik och estetik, som det har inom kunskapsteorin. Det är i bredaste bemärkelse ett sätt varmed en individ kan välja att leva sitt liv.
I denna artikel fokuserar vi dock enbart på den kunskapsteoretiska aspekten. Att vara objektiv innebär att vara partisk. Det innebär att ta verklighetens parti. Det innebär att leva med verkligheten som sin bästa vän. Det innebär att avvisa auktoritetsargument och alla andra slags varianter av irrationalism.
Att tänka är en synnerligen självständig sysselsättning. En objektiv individ väljer att tänka logiskt, och eftersom logik är den motsägelsefria identifikationens konst, så måste en objektiv individ ta ett eget ansvar för att respektera fakta och att förkasta motsägelser.

En intrinsikalist tror att sanningen kan erhållas genom uppenbarelse. Exempelvis kan en mediterande guru plötsligt komma på "sanningen", utan att ha bevis för den och utan att på något sätt kunna härleda den från perceptioner och logik. Sådana kriterier behövs inte, eftersom sann kunskap anses bestå av andliga aha-upplevelser och en därmed förknippad tro på en övernaturliga förmåga.
 
I praktiken innebär intrinsikalism det samma som subjektivism, eftersom det är en omöjlighet att en idé skulle kunna uppstå i ett medvetande som är hundra procent innehållstomt. Det beror på att extrospektion måste föregå introspektion. Ett medvetande måste redan ha ett innehåll som det har erhållit från yttervärlden innan det mentalt kan reflektera.
 
Intrinsikalism sätter godtyckligheten på en piedestal och hör därför logiskt ihop med dogmatism, medan subjektivism ofta leder till skepticism. Skepticism och dogmatism slår ofta över i varandra, eftersom de har godtyckligheten som en gemensam nämnare. Den godtycklige tvivlaren håller trosvisst fast vid sitt tvivel, medan dogmatikern tvivlar på att det finns någon annan väg än dogmatisk tro som kan leda till sanning.
 
Ytterligare en orsak till varför subjektivism och intrinsikalism lätt slår över i varandra är att de inte fungerar så bra, vilket medför kullerbyttor mellan dem i ren desperation.

De tre definitionerna som Peikoff identifierade är uppbyggda kring två begreppspar. Det aktiva medvetandet versus det passiva medvetandet, samt skillnaden mellan att upptäcka (eller identifiera) fakta och att skapa fakta. Den tekniska styrkan i dessa definitioner är att de så strikt klargör de väsentliga likheterna och skillnaderna. De visar därmed också hur de tre kunskapsteoretiska huvudalternativen är besläktade med varandra.
 
Gapet mellan subjektivism och objektivitet är enormt, eftersom subjektivister tror att de kan skapa verklighetens fakta med hjälp av önsketänkande, medan objektiva tänkare anser att verkligheten är vad den är helt och hållet oberoende av oss. Likväl har de en viktig gemensam nämnare, eftersom de båda anser att ett medvetande måste vara aktivt för att antingen skapa fakta (subjektivism) eller upptäcka fakta (objektivitet).
 
Gapet mellan intrinsikalism och objektivitet är också enormt, eftersom intrinsikalister tror att de kan upptäcka verklighetens fakta genom att lita till sin egen eller (som oftast) någon annans mentalt passiva och världsfrånvända aha-upplevelse via uppenbarelse. Likväl har även de en gemensam nämnare, eftersom de båda anser att fakta måste upptäckas istället för att skapas genom ett hejdlöst fantiserande önsketänkande.
 
Objektiva tänkare har verkligheten och logiken på sin sida, vilket intellektuellt gör dem mer självständiga och oberoende. Subjektivister och intrinsikalister pendlar ofta mellan varandras premisser; dels eftersom de ofta krockar med fakta, samt också eftersom de har godtyckligheten som en gemensam nämnare när de resonerar dogmatiskt eller skepticistiskt.

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i: