Vilken bild av Sverige ger vårt statsskick? Frågan om statsskicket är kanske inte någonting vi alla tänker på dagligen; att Sverige tillhör den minoritet av länder i världen där monarkin finns kvar än idag på 2020-talet och inte bara i historieböckerna.

Vi tänker oss ofta att vårt Sverige ska vara rättvist - att lagen ska vara lika för alla. Våra politiker granskas kritiskt. Medierna bevakar allt de gör och säger. Man ska göra sig förtjänt av sin position. Man ska arbeta hårt och betala skatt. Du-reformen är etablerad. De flesta av oss tänker hänsynsfullt även på en så vardaglig sak som att man inte ska gå före i kön.

Hur är det då med monarkin? Det högsta ämbetet i staten Sverige ärvs inom en och samma familj.

Statschefen måste vara kristen, kan inte åtalas för sina gärningar, får inte gifta sig utan lov och sitter på livstid.
Den förstfödde avkomman till innehavaren av ämbetet får alltså inte välja livsbana; frågan är hur det rimmar med barnkonventionen?
Vi har höga krav på våra politiker, men monarkens förstfödde är bestämd att bli nästa statschef utan att behöva göra någonting. Vår folkvalda riksdag öppnas av en statschef som ärvt sin position.

Det sägs att flera av de mest demokratiska staterna i världen är monarkier. Det kan säkert stämma, men dessa stater är inte demokratiska i just sättet hur statschefen tillsätts. Dessa stater är demokratiska trots bristen i hur statschefen tillsätts. De hade varit mindre demokratiska om monarkerna hade haft större makt. En demokrati kan vara demokratisk på flera sätt men likväl ha brister på andra områden.

Medlemmarna i familjen Bernadotte lider ingen ekonomisk eller materiell nöd, men de lever som i en offentlig cirkus, som barn föds in i, de lever i en bur om än förgylld. Vanliga kändisar har ju gjort någonting själva för att bli just kändisar och då riskera att komma i skvallerpressen, men inte de som föds till att vara en Bernadotte.
 
Vad är det för bild vi vill ha av Sverige? I Sverige kan inte vem som helst drömma om att bli statschef; nej det sätter tyvärr jantelagen och statsskicket P för. Vilka andra offentliga ämbeten ska ärvas?
Med monarkin så kan vi inte få berättelser om pojken eller flickan som går den långa intressanta vägen ända fram till att bli rikets statschef.

En kung/drottning är en slags politiker, precis som statsministern, de andra ministrarna, talmannen och riksdagsledamöterna. Det är ju frågan om höga statliga ämbeten. Monarken är dock utsedd på annat sätt än de som vi vanligen tänker på som politiker.
De vanliga politikerna måste göra någonting för att komma till sin position, samt att dessa kan vi välja bort eller välja att ha kvar.
 
Finns det någon anledning att kungafamiljens ekonomi, kostnader och gärningar ska granskas mindre kritiskt än hur vi granskar motsvarande arvoden, tjänstebostäder och traktamenten för vanliga politiker? Nej det finns det inte.
 
Det ska naturligtvis vara lika öppen redovisning och offentlighetsprincipen ska gälla för statschefen precis som för vanliga politiker.

Genom monarkin så cementerar vi även att våra högsta företrädare lever i en bubbla under ett liv helt utan sådana erfarenheter som de flesta av oss kan identifiera oss med. Vi bör alla därför kunna enas om detta: Kungen/drottningen och de andra företrädarna för kungahuset ska kunna granskas vad gäller ekonomin på minst lika offentligt, kritiskt och transparent sätt som våra vanliga politiker; vänd inte blad, begär korten på bordet!

Det vore fel här att inte nämna två böcker av Thomas Lyrevik: Den kungliga kleptokratin – Makt, manipulation, berikning. Samt: Den kungliga korruptionen – Kort om svensk kleptokrati. Utgivna 2018 och 2020, bägge på Bokförlaget Korpen, 671 respektive 102 sidor.

De är väl värda att läsa, inte bara för fakta som framkommer i böckerna, utan även för hur svårt det var att få fram information som borde vara lättillgänglig för svenska folket. Böckerna har inte bemötts med att det skulle vara fel i dem; utan de har bemötts med tystnad — helt enkelt för att det inte vore bra för monarkin om det böckerna beskriver blir allmänt känt.

Ett vanligt mothugg mot att införa republik är, ”Vill ni ha det som i USA?!” Som om det vore det enda alternativet, eller det värsta. Det finns långt mer än 100 republiker i världen, så det finns många sätt man kan ha republik på; det ser vi även i Europa. Det troliga är att införandet av republik i Sverige inte på något drastiskt sätt skulle revolutionera vårt politiska system i övrigt. Helt ärligt så tror jag inte heller att monarkisterna i Sverige vill ha det som i Saudi-Arabien.

Ett vanligt icke-argument för republik är ofta i stil med: Ja men då kan vi få XX (namn på valfri politiker just den personen inte gillar) som president. Ja, och?
 
Tror vi på demokratin så gör vi det oavsett om det kan innebära att de som får förtroendet att företräda oss inte är just de vi önskat oss. I en demokratisk republik så brukar dessutom presidenter sitta under just en bestämd mandatperiod innan eventuellt omval. Man kan även bestämma ett maxantal mandatperioder. Det föreslås ju inte att vi ska avskaffa allmänna val till riksdagen bara för att det efter ett val och regeringsbildning är många som inte är nöjda.

Det sägs ibland att om vi får republik så blir det en ”politiker” som blir president. Ja men en statschef är ju per definition en politiker, även om hen ärvt sin position istället för att ha gjort sig förtjänt av den. Sen är det väl frågan om vad man menar med politiker; ofta menar många just en person som gjort karriär inom partipolitiken (vad det nu skulle vara för fel med det).
Även en president som tidigare inte hållit på med partipolitik blir politiker när hen blir president. Det är inte givet att en demokratiskt tillsatt president måste ha klassisk partipolitisk bakgrund. Det finns många presidenter som innan de blev presidenter inte höll på med partipolitik.

Är Bernadotteättens gener verkligen finare än andra gener?

Monarkisterna måste även svara på varför just de med Bernadottska gener är bättre än alla andra svenskar att bli statschef över Sverige, samt vad som händer om någon riktigt inkompetent står i tur för att ärva tronen.
Om någon som är riktigt inkompetent ärver tronen så kanske monarkisterna säger att denne då kommer att bli avsatt; men just för att vi har monarki så blir det krångligt. Varför då inte göra så att statschefen utses på ett demokratiskt sätt för att få tillträda, varför vänta tills vi får en riktig odugling som kung/drottning?

Gillar man gamla kungar och drottningar så finns tusen år av historia kvar i vilket fall som helst. Samt målningar, statyer m.m. Vi måste inte ändra namnet på vår valuta (Tjeckien har ”koruna” som valuta), eller namnet på vårt ishockeylandslag. Slotten finns också kvar.
Versailles i Frankrike finns kvar trots att landet inte varit monarki på mer än 150 år. Alla Drottninggator och Kungsgator kommer likaså att finnas kvar.

Det hävdas att monarkin är det enda gemensamma vi har och att vi måste värna våra rötter. Det är mycket som är gammalt som vi inte längre värnar; förakt för ogifta mödrar, homofobi, abortförbud, preventivmedelsförbud, dödsstraff, tvång på att tillhöra statskyrkan, att Finland tillhörde Sverige, unionen med Norge. Vi kommer inte att börja slå ihjäl varandra i oenighet för att vi inte längre har en ärvd monark som statschef. Monarki påminner om envälde och att man ska ärva sin position, men det är inget vi ska hylla idag.

Turisterna kommer inte till Sverige för att vi har monarki. Den svenska naturen, sommaren, badplatserna, husmanskosten, midnattssolen, midsommaren, torpen, herrgårdarna, älgarna, fågellivet, myggen och turistbutikerna kommer att finnas kvar även sen medlemmarna i familjen Bernadotte har blivit vanliga likställda medborgare.
 
I dagens republiker är det ovanligt att införande av monarki är någon fråga över huvud taget. Det gäller även de republiker som tidigare varit monarkier.

Det sägs att svenska folket är så fäst vid monarkin. Men är det verkligen så? Och även om det är så, ska vi behålla det bara därför?
Tidigare var ju ”alla” emot ogifta mödrar; det har vi ändrat på. Även gamla ”sanningar” kan omprövas. Vi har i hela västvärlden under de senaste decennierna omprövat vår inställning till homosexuella (bra!). Samt nu under det senaste året har det i Sverige skett en stark förskjutning vad gäller synen på NATO. Det kan vi konstatera oavsett vad vi anser i sakfrågan. Så förändring är visst möjligt.
 
Ett svenskt presidentval vore vitaliserande oavsett om riksdagen väljer eller om folket utser presidenten i direkta val. Om man nu är så orolig för kostnaderna så kan ju presidenten väljas av riksdagen. Det är tusen gånger mer demokratiskt än att ämbetet ärvs inom en och samma blåblodiga familj. Och så kanske man inte heller har koll på alla extrakostnaderna för monarkin?
 
För Sverige i tiden, vänd blad, avskaffa monarkin! Ja till republik!

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i facebookgrupperna:

Avskaffa monarkin och Politisk debatt