Det är nu som vi ska öka protesterna. Det är nu som vi starkt ska markera att vi inte glömmer bort det pågående Putinkriget mot ryssarnas broderfolk i Ukraina. Det är nu som vi ska demonstrera.
 
Det är nu som vi ska kräva av våra politiker att de skyndsamt skickar mer ammunition till Ukraina, samt fler och bättre vapen. För Putin ska inte vinna kriget. Han ska inte bli hjälpt av vår trötthet eller glömska; han ska tvärtom få känna av att vi har tålamod och järnvilja.

Ingen av oss kan medverka i alla demonstrationerna mot Putinkriget, men samtliga av oss kan medverka någon gång och en del av oss kan göra det flera gånger. Och ibland gör vår närvaro en rejäl skillnad.
 

Sveriges säkerhetspolitiska intresse sammanfaller med
Ukrainas behov av fred.     Norrmalmstorg, lördag 26 februari.

När du som demonstrant befinner dig i en folkmassa på tusen personer, så utgör du en tiondels procent (eller en promille) av folkmängden.

Om det är hundra demonstranter, så är din insats en procent. Men om det bara är tio demonstranter, då utgör du hela tio procent av gruppen. Då gör du en större skillnad med din närvaro; och det är en skillnad som räknas!
Du är då en av de ståndaktiga personerna som inte ger upp, och som medverkar till att föra protesterna vidare; tills dess vi återigen står där tusen personer tillsammans; eller kanske tiotusen.
Och detta är exakt vad vi ska framhärda med tills kriget är över. Vi demonstrerar mot Putin och för Ukraina, sida vid sida, tillsammans.

Ja, vi har hållit på ett tag nu, och vi är beredda att fortsätta med det länge. Vi har gång på gång krävt att Sverige ska skicka mer ammunition till Ukraina, samt flera vapen och bättre vapen. Vi har drivit politikerna framför oss, och fått dem att agera, så att Putins bödlar själva har fått på nöten.
 

Norrmalmstorg, lördag 26 februari.

Vi har demonstrerat i Östersund, i Umeå och i Göteborg. Vi har demonstrerat på många platser i Sverige, och våra politiker har noterat detta, och de har därför valt att stötta Ukraina. De har också lyssnat på våra krav om vårt eget lands säkerhet; så snart är Sverige äntligen medlem i NATO, som i realiteten är världens största fredsrörelse.

Jag har själv enbart demonstrerat ett fåtal gånger på fyra platser i Stockholm, så de bilder och filmer jag publicerar här är från Norrmalmstorg, Sergels Torg, från ett torg i en förort söder om Söder och från protester vid ryska ambassaden.
Dessutom publicerar jag nu också två bilder som en kompis tog vid Medborgarplatsen, då några få frihetsvänner protesterade mot Putins och Lukasjenkas aggressiva uppmarsch mot Ukraina innan de anföll landet.
 

Medborgarplatsen, lördag 29 januari.

Det var lördagen den 29 januari. Demonstrationen arrangerades av den belarusiska folkambassaden i Stockholm. Det var en mycket liten demonstration, utförd i ett ösande regnväder av en liten tapper skara. De var inte fler än tio personer. Och då var inga stora medier på plats. Den enda journalisten som var närvarande var Carl Holm från tidskriften Contra. Och folkambassadören Dmitri Vasserman höll ett brinnande tal inför den lilla skaran.

Under större delen av februari uttalade sig den ena "experten" efter den andra i medierna om att Ryssland högst troligen inte skulle angripa Ukraina. Tonen ändrade sig den 22 februari, då den inhemska ryska propagandans rapportering förebådade vad som komma skulle.
 
Då fanns det plötsligt "experter" som varnade för ett ryskt anfall mot Ukraina; till och med i de svenska statsmedierna redovisades fakta om vad som var på gång.

Den 24 februari kom anfallet. Vid fyratiden på morgonen sade Putin i ett tv-tal att Ryssland inleder en militär insats i Ukraina. Bara några minuter senare skedde flera kraftiga explosioner i Europas till ytan näst största land. (Det allra största landet i Europa är den europeiska delen av Ryssland.) Och sedan dess har vi alla följt nyheterna.
Vi tar plötsligt emot en ström av ukrainska flyktingar, som exempelvis i Stockholm får åka gratis med SL, bara de visar fram sitt pass eller ett ukrainskt id-kort.

När Lukasjenka och Putin redan i slutet av förra året höll på med krigsförberedelserna så var den brittiske premiärministern Boris Johnson på alerten.
 
Tack vare honom hade Ukraina en del effektiva högteknologiska vapen på plats inkl. sådana som har utvecklats i Sverige, så att de kunde slå ut ryska tanks.
 
Men än viktigare var den ukrainska strategin. Ukraina hade rustat och planerat för ett kommande försvarskrig sedan Putins anfall mot Krim 2014. Därför kunde de bjuda på rejält motstånd. Sedan har de övriga Västländerna vaknat och hjälpt till, däribland Sverige och USA. (Men, tyvärr, i ringa grad Tyskland.)

Den 19 mars talade folkambassadören för Belarus, Dmitri Vasserman, inför en betydligt större publik på Sergels torg. Då berättade han om svenska företag som på olika sätt bedrev verksamheter i Ryssland eller på andra sätt stöttade Putins krigskassa.
Han uppmanade oss att bojkotta dessa företag. Publiken gav honom då rungande applåder, vilket hörs på filmsnutten här nedanför. Men listan med namnen på de bolag vi bör bojkotta har senare justerats. Exempelvis är inte Skandinaviska Enskilda Banken längre med på listan.

Putinkriget sätter många spår. Ett av dem är att det formas nya ordspråk och nya slagord, som t.ex.slagordet "Putler kaput".

Våra hjälpinsatser till Ukraina innefattar allt från plåster, livsmedel, kläder och djurmat till vapen och ammunition. Och våra demonstrationer innehåller allt det normala som vi ser när en folkrörelse syns på gator och torg, vilket inkluderar utöver talare, möten och demonstrationståg sådant som sånger och festligheter och bakning av bullar. Och därtill tutande i bilhorn invid ryska ambassaden och andra ryska kontaktpunkter.
Självklart kransas våra protester av ukrainska flaggor och fanor. Vi klär omgivningen i mer blått och gult än vad vi med våra motsvarande svenska färger är vana vid. I träden vid ambassaden hänger blåa och gula ballonger, och på asfalten utanför ambassaden målar aktivister den ukrainska flaggan med kritor.
 

Den här demonstranten står på gatan utanför ryska ambassaden i Stockholm, mittemot Expressen-huset. Och de flesta bilisterna tutar så att alla i ambassadkomplexet kan höra det.

Det senaste Putinkriget i Europa startades i slutet av vintern och de första demonstranterna vid den ryska ambassaden tog sig dit spontant utan att någon organisation hade utlyst en manifestation:
 

Sedan dess har demonstrationerna blivit fler och större. En del är fortfarande någorlunda spontana, medan andra är rejält organiserade. En del är stora och många är små.
 
Självklart går det lika bra att baka bullar eller att anordna en loppis till förmån för människorna i Ukraina. Och förortsaktivismen är lika bra och viktig som alla manifestationerna inne i stadskärnorna.

Det demonstreras överallt i Sverige, och i synnerhet på Norrmalmstorg i Stockholm varje måndag. Där har vi utöver ukrainska flyktingar och vanliga svenskar även fått skåda politiker som Nyamko Sabuni, Ulf Kristersson, Annie Lööf, Gunnar Strömmer, Fredrik Malm och många andra.
 
Den ståndaktigaste av dem alla är utan tvekan moderaten Gunnar Hökmark; mannen som leder måndagsrörelsen på ett liknande sätt som han gjorde i början av 90-talet tillsammans med flera andra frihetsvänner, bland dem den allt för tidigt avlidne folkpartisten Andres Küng, när de på samma plats demonstrerade för de baltiska staternas frihet.
Därför är det ingen överraskning att flera av de återkommande demonstanterna på Norrmalmstorg är balter. Och bland de återkommande demonstranterna finns det även ryssar och belaruser, som t.ex. folkambassadören Dmitri Vasserman.
 

Norrmalmstorg 14 mars. Belaruser, ryssar, balter, exilukrainare och svenskar är överens. Putinkriget måste upphöra!

 
Nyamko Sabuni, den 28 februari: "Vi står här idag för att återstarta Måndagsrörelsen. Vi står här med ett enda budskap; Ryssland måste ut ur Ukraina."

Nyamko Sabuni passar på att proklamera att Sverige måste gå med i NATO, och i publiken ser vi Ulf Kristersson lyssna på det budskapet med ett stort leende.

Ulf Kristersson, den 28 februari: "Makt går aldrig före rätt!" Och till Gunnar Hökmark sade han: "Bara frihet ger fred."

Här ser vi Gunnar Hökmark tillsammans med Annie Lööf, måndag den 14 mars på Norrmalmstorg; fotot är taget något senare än kl 12:00 den dagen.

I Stockholm demonstreras det vidare på Norrmalmstorg på måndagarna och vid ryska ambassaden på onsdagarna.
 
De mer ukrainsk-nationalistiska demonstrationerna sker dock på helgerna, antingen lördagar eller söndagar; ibland på Sergels Torg och ibland på Norrmalmstorg.
 
Dessa demonstrationer har en större andel ukrainska flyktingar, eftersom flera av dem är flitigt sysselssatta med att arbeta på vardagarna och inte kan ta sig in till stadskärnan från sina jobb då.
 
Som flyktingkategori i Sverige utgör de en synnerligen arbetsflitig grupp. Många av dem har snabbt fixat rejält produktiva jobb, trots att de inte själva kan tala vare sig svenska eller engelska.
 
En del av dessa flitiga flyktingar bor instuvade på flyktinboenden i Stockholms förorter på en bostadsyta på t.ex. enbart nio kvadratmeter.

Vi som arbetar i lokaltrafiken blir bekanta med flera av dem, eftersom de passerar oss, uppvisande ukrainska id-handlingar. (Jag som skriver denna text är stationsvärd i tunnelbanan.) Vi kan då kommunicera med dem med hjälp av Google translation, och vi visar varandra texter i våra mobiler på respektive svenska och ukrainska.
 
På så sätt får vi reda på hur de lever och hur de mår, och flera av dem som jobbar hårt berättar att de inte trivs med att vara trångbodda här, utan snabbt hoppas på att få komma hem till Ukraina och börja återuppbygga landet.
 
Många duktiga kvinnor har kommit hit med sina barn, medan deras äldre söner är kvar och krigar för landets frihet. Även äldre män och skadade män som inte kan slåss, har lyckats få tag i arbeten här i Stockholmsregionen. Det är alltså hederliga och produktiva människor.

Tyvärr kan de flesta av dem sällan ta sig till Norrmalmstorg eller till ryska ambassaden på vardagarna vid lunchtid. Så just dessa demonstrationer är det främst svenskar som måste organisera och utföra, även om det tillströmmar balter, ryssar, belaruser och exilukrainare när de kan.
 
Likväl blir måndagsdemonstrationerna ibland mycket stora.
 

Folkmassan på Norrmalmstorg, måndagen den 28 februari.      

Vi måste bli fler som demonstrerar oftare, med kravet till politikerna att skicka mer ammunition, samt fler och bättre vapen till Ukraina.
Det finns dessutom andra saker vi kan göra för att hjälpa människorna som är kvar i landet. Exempelvis kan vi skicka paket med förnödenheter helt gratis via PostNord.
 
SKICKA PAKET TILL UKRAINA GRATIS MED POSTNORD

I Uppsala, Örebro, Lund och Piteå; överallt i Sverige framför vi kravet till Putin; stoppa kriget! Vi har lyssnat på riksdagsledamoten Margareta Cederfelt, som flera gånger har medverkat med delegationer i Ukraina och andra länder för att bevaka utvecklingen av demokratiska val.
 
Vi har sett politiker som Per Bolund och Stefan Löfven kliva fram på möten och hålla appeller. Vi har lyssnat på den tidigare ärkebiskopen K G Hammar som utanför ryska ambassaden riktade en skarp uppmaning till sin ryske kollega, patriarken Kirill att ta sitt humana förnuft till fånga och fördöma kriget. Och utanför ryska ambassaden har vi sett barn och vuxna som med blåa och gula kritor har ritat ukrainska flaggor på asfalten.
 
Nu avrundar vi den här betraktelsen med två längre filmer från måndagsmötena på Norrmalmstorg. Den första filmen är på 27 minuter, från måndagen den 8 augusti, fast hela det mötet varade i över en timme:

Den sista filmen är 36 minuter lång, från måndagen den 15 augusti. Det mötet var faktiskt inte längre än så. Det var färre talare med då än veckan innan. Men, nu när sommarlovet är över så blir det fler som engagerar sig.

Och närhelst du befinner dig i Stockholm på en måndag, så är du självklart välkommen till Norrmalmstorg kl 12:00. Det gäller nästa måndag och nästnästa måndag och vidare helt fram tills dess Putinkriget är över och Ukraina har återfått sin frihet och fred.

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i facebookgrupperna:

Måndagsrörelsen och Politisk debatt