Stefan sitter hemma i soffan och läser tidningen. Hans fru Fiona gör hushållsarbetet. Fiona dammsuger vardagsrummet, hon dammsuger sovrummet, hon byter lakanen, hon tvättar Stefans kläder, hon diskar efter deras senaste måltid. Till slut ledsnar hon på att slita och klagar till Stefan: ”Varför måste jag göra allting själv? Varför kan inte du ge mig ett handtag?”
 
Stefan svarar lugnt ”Jamen kära, jag dammsög ju och tvättade!”
 
Fiona tar sig för pannan. Hon fattar inte. ”Men, Stefan! Det var ju jag som dammsög och tvättade!”
 
”Fel!” invänder Stefan. ”Jag avstod ju från att dra ut kontakten till dammsugaren ur väggen, och jag struntade i att stänga av tvättmaskinen. Annars hade det inte blivit någon dammsugning eller tvätt alls! Oavsett hur mycket du hade slitit! Så jag bidrog minsann till hushållsarbetet.”

Vilken härlig logik! Politikerna i samtliga blandekonomier använder precis samma ”logik” för att rationalisera sin parasitism på de privata affärsmännen och kapitalisterna. Först inför politikerna hinder för affärsmännens och kapitalisternas produktiva verksamheter. Sedan, när den åtföljande dåliga ekonomin gör dem tillräckligt desperata, så lättar politikerna på dessa hinder. De kanske sänker några skatter och avskaffar några regleringar. Då återhämtar sig produktionen. Och politikerna slår sig för brösten och skryter om sin insats för produktionen.

Såväl de borgerliga som de socialdemokratiska politikerna i dagens Sverige snackar emellanåt om att ”förbättra företagsklimatet”. Men vad de menar är blott och bart att de ska börja skada produktionen i lite mindre grad än förut, genom att t.ex. sänka arbetsgivaravgifterna med några futtiga procent eller börja tillåta typ ettårs långa provanställningar istället för att bara tillåta halvårslånga dito. Så de gör tillvaron lite mindre surt för de kämpande affärsmännen och kapitalisterna – och tar sedan åt sig äran för produktionen!
 
De allra flesta politiker i dagens Sverige vill ingalunda avskaffa blandekonomins parasitism. Frågan är varför inte flera av deras väljare vill det?
 
Fiona i historien ovan borde ha begärt skilsmässa istället för att låta sig utnyttjas av sin parasit till make Stefan. Likaså borde de svenska väljare som föredrar att försörja sig själva hellre än att leva på bidrag göra som filosofen Ayn Rand. De borde säga ifrån mot parasitismen och blandekonomin, och de borde börja kämpa för laissez-faire kapitalism. Släpp loss producenterna från blandekonomins bojor!

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i: