Fiona Flum är mån om sin hälsa och sitt utseende. Hon vill gärna förbli smal. Men hon har en svaghet. Hon älskar gräddbakelser. Hon äter flera varje dag.
 
Efter ett tag upptäcker Fiona att hon har blivit tjock. Till en början blir hon bara förtvivlad. Men sedan bestämmer hon sig för att ta itu med problemet. Fiona börjar banta. Hon upplever det som väldigt svårt. Hon längtar efter gräddbakelser varje dag. Men hon uthärdar. Hon har bestämt sig för att bli smal igen.
Så småningom lyckas Fiona. Kilona är borta! Nu skulle Fiona nästan kunna bli fotomodell. Hon myser och säger till sig själv: ”Vad roligt det är att vara smal. Nu kan jag ju äta gräddbakelser igen. Jag är ju inte tjock längre!”
 
Gissa vad som händer sedan.

De borgerliga politikerna, och dessutom många väljare, resonerar om välfärdspolitiken på ett liknande sätt som Fiona Flum resonerar om gräddbakelser i historien ovan. De inser att det måste göras något drastiskt när ekonomin krisar till sig. Men de inbillar sig samtidigt att så fort som krisen är över ska vi kunna återgå till den traditionella ”välfärds”politiken.
 
De fattar inte lagen om orsak och verkan. De fattar inte att det är själva välfärdspolitiken som orsakar de återkommande kriserna. Det räcker därför inte med att blott och bart göra brandkårsutryckningar då ekonomin krisar till sig. Det krävs istället långsiktiga reformer för att en gång för alla undanröja orsakerna till de ekonomiska och övriga problemen.

Vad är det för vits med att genomgå en smärtsam ekonomisk åtstramning om staten sedan återgår till den sorts politik som orsakade krisen till att börja med? Om vi fortsätter med detta irrationella beteende hamnar vi i en trampkvarn av liknande slag som en del stackars bantare hamnar i – en ständigt återkommande cykel av smärtsam bantning varvad med vikt-ökande frosseri.
 
Det vore bättre om vi skaffade oss en ”sundare livsstil” även inom politiken. Vad vi egentligen behöver är inte tillfälliga nedskärningar utan istället ett bestående systemskifte. Politikerna måste skaffa sig en bättre uppsättning principer för att vägleda sitt handlande inom politiken.
 
Politikerna borde en gång för alla släppa produktivkrafterna loss genom att ersätta ”välfärds”politiken med kapitalismen. Om duktiga privatföretagare fick ta sig an sådana verksamheter som sjukvården, utbildningen, omsorgen och pensionerna – utan inblandning från politikerna – då skulle dessa verksamheter gynnas av det kapitalistiska systemets förtjänster på samma sätt som den privata industrin har gjorts. Kvaliteten skulle öka och kostnaderna skulle sjunka år efter år, tack vare företagarnas kreativitet och ansträngningar och tack vare kundernas självansvar. Välfärden skulle därför börja öka igen successivt istället för att ständigt bli mindre år efter år.

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i: