I slutet av 1700-talet började liberalismen slå igenom i politiken i västländerna. Under 1800-talet visade sig resultaten av den liberala revolutionen. Den tiden präglades av tidigare och senare aldrig skådade framsteg. Mänskligheten upplevde då en guldålder, i synnerhet i de liberala västländerna. Slaveriet och träldomen avskaffades i hela den civiliserade världen, vilket genomdrevs i de mest liberala länderna först. Tortyr och stympningar avlägsnades ur de civiliserade ländernas straffskalor.

De breda folklagren fick allmän och hemlig rösträtt för första gången i historien. Till en början var det förvisso endast männen som fick rösta. Men de mest konsekventa liberalerna kämpade under 1800-talet för att även kvinnorna skulle få rösträtt. Och i början av 1900-talet gav deras ansträngningar resultat.
Det är en myt att socialisterna hade något väsentligt att göra med införandet av den kvinnliga rösträtten. Överallt där socialismen infördes under 1900-talet, förlorade ju både männen och kvinnorna sin frihet att bestämma över det egna landets politik. För det fanns inga verkligt fria val i Sovjetunionen, Nazityskland eller i de övriga socialistländerna!

1800-talet såg nästan 100 år av i stort sett oavbruten fred. Efter Napoleon-krigens slut år 1815, inträffade det inga fler världsomspännande krig förrän år 1914 - dvs. hela 99 år senare.
Det rådde visserligen europeisk kolonialism under 1800-talet, men den var en rest från den feodala tiden före liberalismens genombrott. Den europeiska kolonialismen började ju inte under 1800-talet, utan redan 1492!
Det skedde fruktansvärda övergrepp i Belgiska Kongo under 1800-talet. Men det var ju den belgiska kungen Leopolds personliga koloni; så grymheterna i Kongo berodde inte på liberalismen. Det var tvärtom tack vare den liberala yttrandefriheten i Europa som den belgiska kungens skräckvälde avslöjades och sent omsider stoppades.

Yttrande- och pressfriheten uppstod för första gången någonsin i historien under 1800-talet. Först då fick medlemmarna av allmänheten rejäla möjligheter att kritisera överheten och kyrkan.
Bland alla frihetsreformerna var kanske de två viktigaste införandet av näringsfriheten och införandet av ett konsekvent skydd för den privata egendomsrätten.
 
Det var just dessa två ”ekonomiska” frihetsreformer som möjliggjorde 1800-talets fantastiska välfärdsökning för de breda folklagren, i synnerhet i västländerna. Barnadödligheten halverades i Sverige under 1800-talet - och den minskades med liknande tal i de övriga västländerna. Den genomsnittliga levnadslängden ökades med omkring 10 år under seklet. Allt flera västlänningar levde allt längre och mera hälsosamma liv. Detta bevisas bl.a. av den s.k. ”befolkningsexplosionen” som började på 1800-talet. Det var givetvis bara bra att allt flera människor levde längre liv. De där ”miljövännerna” som tycker att det vore bra om flera människor dog i yngre år - för att vi ska bli av ”överbefolkningen” - är moraliska monster.

Men trots de fantastiska framstegen som liberalismen åstadkom för mänskligheten under 1800-talet, blev det följande seklet socialismens sekel. Och sicket elände socialismen förde med sig under 1900-talet! Då utspelade sig världshistoriens allra blodigaste krig: Andra världskriget. Detta krig startades av dåtidens två ledande socialistmakter, Sovjetunionen och Nazityskland - genom den fjärde delningen av Polen.
 
Världshistoriens tre största massmördare till människoslaktare var socialister: Mao Zedong, Josef Stalin och Adolf Hitler - i den ordningen. Socialismen - inkl. de mildare formerna av den - medförde också att världens ekonomiska utveckling bromsades upp under 1900-talet.
I västländerna inleddes under mellankrigstiden en lång period av stagnation och förfall, när välfärdsstaterna började byggas. Och i Tredje världen bredde svälten och armoden återigen ut sig efter det att kolonierna fick sin nationella självständighet. Sådana ”frihetshjältar” som Gandhi, Nehru, Nasser, Nkrumah, Ho Chi Minh osv. åstadkom inte något gott att tala om för sina folk.

Varför följdes liberalismens guldålder av en mörkålder, trots att liberalismen åstadkom så mycket gott under 1800-talet?
 
Det berodde på att samtidigt som liberalismen uträttade underverk för mänskligheten under 1800-talet, så slet filosofiprofessorerna vid universiteten med att undergräva den pågående utvecklingen och vända den bakåt. Ända sedan Immanuel Kants dagar på 1700-talet har de ledande filosoferna i västländerna varit fiender till de idéer som grundade liberalismens guldålder. Dessa filosofer är motståndare till de goda idéerna; förnuftet och individualismen.

De ledande filosoferna har ända sedan Kants tid varit subjektivister. Kant, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Marx och resten av packet - de förkunnade alla att det härskande medvetandet skapar den verklighet som vi tror oss leva i.
Det härskande medvetandet är - enligt de filosofer som anslöt sig till kärnan i den tyska filosofin - ett eller annat kollektivs påstådda medvetande. Kant hävdade att människans medvetande, hos människan som artvarelse, skapar den verklighet som vi människor tror oss uppleva. Hegel menade att det var nationens påstådda medvetande som skapar verklighetens fakta. Marx förkunnade att det istället är den ekonomiska basen som skapar klassmedvetandets föreställning om verklighetens fakta.

Under 1900-talet slog filosofernas kunskapsteoretiska kollektivism igenom som politisk kollektivism. Socialisterna menade att arbetarklassen skulle härska. Fascisterna och nazisterna hävdade att den starkaste nationen eller rasen skulle härska. Demokraterna hävdade att majoriteten skulle härska.
 
Alla varianter av kollektivism har den gemensamma nämnaren att det härskande kollektivets makt ska vara ohämmat och obegränsat. Kollektivets vilja ska råda allena. Individen anses vara ett ingenting. ”Du är inget, ditt folk är allt!”, som Adolf Hitler uttryckte det. Eller ”Folkviljan ska gälla oinskränkt!” som demokraterna brukar uttrycka samma princip.
Kollektivisternas statmaktsträvande utgör motsatsen till Lockes och Montesqieus statsmaktsbegränsande liberalism.

Men det var inte ”bara” kunskapsteorin som beredde vägen för socialismen. Etiken gjorde det också. Kristendomen hade i tusentals år förkunnat att den största dygden av alla var osjälviskhet, dvs. att inte leva för ens egen skull. Den idén accepterade även de moderna filosoferna med hull och hår. De var rabiata förespråkare av principen att egot är roten till allt ont. Och av idén att en moraliskt högfärdig människa inte tänker på sig själv och på sina egna intressen.
Vad är den politiska konsekvensen av den etiska idén att varje människa skall leva för andras skull? Jovisst; kollektivism!
Tanken att alla skall leva för alla andras skull, och att därför ingen enskild människa skall leva för sin egen skull; det är kollektivismen i ett nötskal.

Inte nog med att osjälviskhetens etik logiskt leder till kollektivism. Den leder lika logiskt till diktatur. Det beror på att ingen människa kan vara fullständigt konsekvent när det gäller att vara osjälvisk. Alla människor stoppar t.ex. mat i sin egen mun, istället för att ge bort all mat till andra och svälta ihjäl själv. Därför måste den osjälviska etiken genomdrivas med statens tvångsmedel.
 
Tänk efter! Är det inte också så att nästan alla människor behåller en del pengar för sig själva, istället för att ge bort det allra sista öret i plånboken till de fattiga? Ja, till och med de frommaste präster behåller både en del mat och en del pengar för sig själva. Så alla människor som förespråkar altruismen, dvs. osjälviskhetens morallära, är i någon mån hycklare.
 
Vad skall då en fanatisk anhängare av självuppoffring, som t.ex. Lenin eller Hitler, göra åt problemet med det omfattande moraliska hyckleriet? Jo, han bestämmer sig för att om inte de hycklande massorna kan vara osjälviska och offra sig själva av egen fri vilja - då måste han (den store och "gode" ledaren), tvinga dem att leva som de lär och tvinga dem att offra sig själva. Just så föddes de socialistiska diktaturerna.

Så socialismen segrade under 1900-talet för att de som yrkesmässigt sysslar med idéer, professorerna vid universiteten, banade vägen för den. Det enda som hade kunnat hindra denna utveckling hade varit om socialismens idéer hade mött ett rejält motstånd från motsatta idéer.
Om filosoferna och socialisterna, som förespråkade subjektivism, kollektivism och osjälviskhet, hade mött ett seriöst motstånd från liberaler; som förespråkade förnuftets duglighet att fatta verkligheten, individens överhöghet och människans rätt att leva för sin egen skull; då skulle 1900-talet ha kunnat bli liberalismens andra århundrade.
 
Men 1900-talets liberaler var sorgligt defensiva. För de vågade inte ifrågasätta socialismens förmenta moraliska överhöghet. De vågade inte motsätta sig idén att osjälviskhet är en dygd, och att själviskhet är fult.
 
Istället försökte de förgäves argumentera för uppfattningen att kapitalismen och liberalismen visserligen inte är moraliskt högstående, men att ”marknadsekonomi” ger upphov till ”största möjliga välfärd”.
Så liberalernas budskap var att det är socialismen som är moraliskt högstående, men att den tyvärr, tyvärr, ändå råkar vara mindre praktisk än liberalismen.

När till och med socialismens förmenta motståndare, liberalerna, medger att socialismen har moralen på sin sida; då har liberalerna inte en snöbolls chans i Dantes allra mest brinnande Helvete, för att kunna stoppa socialismens blodiga frammarsch.
 
Därför behöver liberalerna objektivismen. Det är den filosofi som erbjuder ett fullödigt försvar för förnuftet, individualismen och egoismen. Det finns ingen annan filosofi som kan rädda liberalismen och besegra socialismen.
 
I korthet går objektivismen ut på att förnuftet är människans grundläggande medel att uppehålla sitt liv. För att kunna leva måste en människa vara i stånd att använda sin förnuftsförmåga och handla i enlighet med den. Eftersom förnuftsförmågan tillhör individen så måste de enskilda individerna få vara fria att tänka själva och agera självständigt.
Den grundläggande sociala förutsättningen för att människor skall kunna använda sina respektive förnuft, handla därefter och därmed uppehålla sina liv, är alltså att de åtnjuter politisk frihet.

Detta är i en grov blixtskiss det filosofiska försvaret för det fria, liberala samhället. Men det finns givetvis gott om följdfrågor och invändningar. Kan inte olika människors intressen kollidera, och vad skall man då göra? Kan inte vissa individer, på en fri marknad, få ”för mycket” ekonomisk makt? Har människor överhuvudtaget fri vilja, så att de verkligen kan styra sina egna liv? Behövs det inte politiska ingrepp för att åstadkomma ekonomisk rättvisa? Etc.
 
Svaren på sådana följdfrågor finns i den objektivistiska litteraturen, från Ayn Rands häftiga idéromaner, som man kan läsa enbart för njutningens skull, till hennes och andra objektivisters facklitterära böcker.
 
Den enda bok som sammanfattar hela filosofin är Leonard Peikoffs verk Objectivism - The Philosophy of Ayn Rand. Den publicerades 1991, vilket var nio år efter Ayn Rands död. Flera andra bra böcker finns som mer i detalj elaborerar med begränsade frågor. Och det är alltså den här typen av litteratur som akademiker måste studera om de vill kunna försvara liberalismen på ett logiskt hållbart sätt; om de vill kunna ge socialisterna svar på tal.
 
Alla och envar kan inte bli specialister på filosofi, lika lite som vi alla kan bli specialister på t.ex. matematik, fysik och kemi. Men för dem som på allvar intresserar sig för filosofi är det viktigt att ta del av seriös litteratur i ämnet. Och det är nödvändigt att några strikt hederliga och förnuftiga människor väljer att specialicera sig inom filosofin, ifall 2000-talet framöver inte ska bli ett långt blodbad där socialism, mysticism och brutalism fortsätter att vinna mark.
 
Du som har lust att bli en intellektuell aktivist på riktigt rekommenderas att bekanta dig med den litteratur som tillhandahålls hos https://estore.aynrand.org/.

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i facebookgrupperna:

Filosofiskt forum och Politisk debatt