I århundraden har stora tänkare grubblat över frågan om människan har fri vilja. Frågan är; har vi några val överhuvudtaget? Har vi t.ex. de följande typerna av val?
 
"Kunde jag ha låtit bli att stiga upp i morse, i stället för att gå till jobbet? Eller finns det krafter - t.ex. en Gud som bestämmer allt som sker i universum - eller - atomernas mekaniska rörelser i min hjärna - eller - generna som jag fick med mig redan vid födseln - som bestämmer huruvida jag går till jobbet på morgonen eller låter bli? Utan att jag själv kan göra något åt det?"
 
Denna fråga är inte bara ”akademisk”. Mycket i livet hänger på frågan om vi människor har fri vilja.

Ett sådant viktigt ämne som etik skulle inte kunna finnas om vi saknade fri vilja och därför inte rådde över de saker vi gör. Om vi saknade fri vilja, då skulle vi vara som biljardkulor; och inte skulle väl biljardkulor kunna ha något behov av etik?
Dessutom skulle vi knappast kunna straffa brottslingar eller belöna goda arbetsinsatser om vi människor saknade fri vilja och därför inte rådde för vad vi gjorde.
 
Och det skulle vara väldigt svårt att argumentera emot diktatur som politisk princip om människor saknade fri vilja. Därför att ifall de saknade fri vilja skulle människor vara likadana som robotar. Och varför ska inte en förment vis och klok diktator bestämma vad robotar ska göra?
Vilken rätt till frihet har robotar? Vad ska robotar med frihet till? Och vad är det förrestem för skillnad mellan frihet och ofrihet - för en robot? Den är ju förutbestämd till att göra det den gör ändå - oavsett om den lever under politisk frihet eller i en diktatur. Så det gör ingen skillnad för en varelse utan fri vilja om den lever i frihet eller i en diktatur.
 
Det är ingen tillfällighet att de filosofer som har förespråkat determinismen så gott som utan undantag också har förespråkat politisk ofrihet. Hegel och Marx t.ex., förespråkade bådadera såväl determinismen i metafysiken som motsatsen till det fria samhället inom politiken. Det ena gav det andra.

Men vi bör inte grubbla över huruvida vi har fri vilja. Därför att självaste vår förmåga att grubbla visar oss till att börja med att vi faktiskt har fri vilja.
Vi grubblar just därför att det inte är en given sak vad vi ska tro på. När vi grubblar om fri vilja - då överväger vi huruvida vi ska tro på fri vilja eller inte. Vi överväger med vårt tänkande de två alternativen. När vi överväger, styr vi våra tankar fram och tillbaka mellan olika möjligheter.
 
Vi tänker: ”Jag har talat sanning många gånger i mitt liv, men varje gång kunde jag ju ha ljugit.” Vi tänker: ”Det finns väl många skillnader mellan människor och robotar. Kan en av dem vara att vi människor har fri vilja?” Vi tänker: ”Vad har t.ex. Aristoteles - eller Immanuel Kant - sagt om fri vilja?
Vi tänker vidare: Kan jag komma på några andra stora tänkare vars idéer angående denna fråga skulle kunna vara relevanta? Vilka argument hade de? Hur bra eller dåliga var deras argument? Och kan jag förresten själv hitta några fakta i verkligheten som motsäger idén att människor har fri vilja - eller som motsäger idén att de saknar fri vilja?”
 
Det finns så många olika tankar vi kan tänka om frågan. Och det är inte givet vilka av alla dessa tankar vi ska tänka. Å andra sidan fungerar vårt tänkande uppenbarligen inte helt slumpmässigt - vår förmåga att handskas med verkligheten visar ju att våra förnuft inte blott och bart är en slumptalsgenerator. Ty - vi kommer ju någon vart närhelst vi tänker!
 
Så vårt tänkande är vare sig determinerad eller slumpartad. (Fri vilja är en typ av kausalitet: Fri vilja är en subkategori av kausalitet.)

Nej, var och en av oss styr vårt respektive tänkande. Vår fria vilja består av valet att tänka eller inte tänka. I varje vaket ögonblick är varje människa, som innehar en normal hjärna, fri att tänka eller att låta bli att göra det. När du just nu ser dessa ord på datorskärmen framför dig krävs det en viss mental ansträngning av dig för att du ska läsa de därpå följande orden och fatta vad de betyder. Du kan närsomhelst låta ditt förnuft ”somna in”.
Du kan välja att sluta koncentrera dig, sluta läsa - och sedan klicka fram en helt annan webbsida - om du tycker att mina artiklar på denna webbsida börjar bli långtråkiga. Å andra sidan kan du tänka för dig själv: ”Frågan om den fria viljan är viktig. Därför vore det bäst att jag fortsätter att läsa - trots att jag tycker att Henrik Unné inte är en speciellt spännande skribent.” Det är upp till dig, just eftersom du har fri vilja.

Valet att tänka uppstår inte i ett vakuum. När du väljer att tänka är det inte så att i ena ögonblicket är det som om du befinner dig i koma - och i nästa ögonblick tänker du plötsligen på något. Det finns grader av medvetande. När du inte fokuserar med din förnuftsförmåga, utan bara sölar, så finns det likväl tankar därute i ”ytterkanten”/periferin av ditt medvetande.
Om du just nu sitter och dagdrömmer framför datorn, i stället för att verkligen läsa dessa ord, är du åtminstone medveten lite grann om att det finns några slags ord på skärmen framför dig.
Och du kan närsomhelst bestämma dig för att börja fokusera mera på dessa ord och mindre på dina dagdrömmar. Då börjar du läsa min artikel igen. Det är så att när du inte tänker, så finns det ändå tankar i periferin av ditt medvetande som du anar lite grann. Och du kan välja att fokusera mer på dessa tankar närhelst du vill det.
 
Det är med ditt förnuft som med dina ögon. Du kan låta dina ögon tappa fokusen på orden på skärmen framför dig. Då blir orden suddiga och du ser dem inte riktigt bra. Men när som helst kan du, om du har en normal syn, välja att fokusera ögonen igen och se orden klart och tydligt.
På samma sätt kan du, när du överväger om människan har fri vilja, välja att fokusera såväl på argumenten för, som på argumenten emot, idén att människan har fri vilja. Huruvida det här slutar med att du håller med mig om att människan har fri vilja kommer att bero på om du väljer att fokusera tillräckligt klart på de argument som jag framför.

Du kan dock även bestämma dig för att inte tro på den fria viljan - oavsett hur bra mina argument än är. Du kan nämligen evadera.
När du evaderar, då sätter du ditt förnuft i ”bakväxelläge”. Du anstränger dig inte för att tänka en tanke - utan du anstränger dig för att inte tänka den tanken. En människa som evaderar försöker förfalska verkligheten för sig själv. Hon försöker undvika att bli medveten om fakta som hon inte råkar gilla.
 
Exempelvis kunde Jan Myrdal när han besökte Kambodja, och han då såg belägg för att Khmer Rouge faktiskt begick massmord på det egna landets medborgare - stänga av förnuftet och låtsas för sig själv att beläggen inte existerade - och han kunde även hitta på bortförklaringar för beläggen. Han kunde t.ex. intala sig själv att alla de där kambodjanerna som vittnade om massmorden bara ljög - och att alla de där massgravarna, som han faktiskt såg med sina egna ögon; de kunde ju vara fyllda av lik med människor som i själva verket hade dött av naturliga orsaker - osv.
 
Så den fria viljans existens medför att vi är ansvariga för våra handlingar. Hur vi handlar i en viss situation, beror på om vi väljer att fokusera på relevanta fakta eller evadera dem.
När jag vaknar på morgonen, kan jag tänka för mig själv: ”Jag är trött, jag vill ligga kvar i sängen.” Men om jag sedan är ärlig mot mig själv och gör mig mödan att tänka tanken; ”Men jag måste gå till jobbet. Jag får ju ingen lön om jag inte jobbar. Så jag måste stiga upp nu, trots att jag känner mig trött.”; då kommer jag att göra mig mödan att stiga upp och gå till jobbet.
Så - jag avgör själv om jag ska stiga upp och gå till jobbet på morgonen.

Den fria viljan är ett axiom. Det innebär att den är uppenbar i samtliga av dina varseblivningar. Du upplever den fria viljan varenda gång du fattar ett val - genom introspektion. Du vet mycket väl, försåvitt du inte evaderar, att när du vaknar på morgonen väljer du om du ska göra det som känns mest bekvämt och därför ska ligga kvar i din varma säng - eller om du ska tänka på nödvändigheten att tjäna brödfödan och därför ska stiga upp. Du har säkert upplevt att du har "stått i valet och kvalet" ett otal gånger i ditt liv.
 
Men hur vet du att den fria viljan inte bara är en illusion? Hur vet du att du inte är styrd av faktorer som du inte själv rår över - därtill utan att du själv är medveten om det?
 
Svaret är att godtyckliga hypoteser saknar kognitivt värde. Om det inte finns några som helst belägg för en viss misstanke (som den där att du är styrd av faktorer utanför din kontroll utan att du vet om det) - då ska du inte fästa något som helst avseende vid misstanken.
 
T.ex.:
 
Om jag resonerar så här ”Kanske min egen hustru begick ett mord igår kväll. Det vore förvisso inte likt henne. Och jag har inga som helst skäl för att misstänka att hon begick ett mord igår kväll. Men det är väl ändå möjligt att hon gjorde det? Så det är väl bäst att jag ringer polisen och meddelar dem mina misstankar - bara för att vara på den säkra sidan.”
Skulle inte du tycka att mitt beteende var alldeles uppåtväggarna galet om jag polisanmälde min hustru "bara för att vara på den säkra sidan"?
 
Nå - det är precis lika galet att utan orsak misstänka att: "Kanske är samtliga våra oräkneliga upplevelser av att fatta val blott och bart förrädiska illusioner?"
 
Och tro inte att frågan om den fria viljans existens kan bevisas eller motbevisas av vetenskapen!

Den fria viljans existens är en oundgänglig förutsättning för att det ska finnas sådana saker som bevis och vetenskap till att börja med. Så att kräva ett vetenskapligt bevis för den fria viljans existens skulle vara som att spänna vagnen framför hästen. Det måste finnas fri vilja för att det överhuvudtaget ska kunna finnas en sådan sak som bevis, eftersom ett bevis innebär att man anpassar sina uppfattningar till de tillgänglige beläggen.
Existensen av bevis förutsätter att varje människa styr sitt eget medvetande; det förutsätter att hon faktiskt har fri vilja. De vetenskapliga metoderna innebär att man bevisar saker och ting, med logiska resonemang. Så även vetenskaperna förutsätter den fria viljans existens.
Robotar eller schimpanser skulle aldrig kunna utföra någon vetenskaplig forskning. Vi vet således att vi har fri vilja redan innan vi börjar ägna oss åt vetenskap. Det gäller "bara" att vi måste vara ärliga mot oss själva och erkänna det.

Hur tar du reda på om gräset utanför ditt fönster är grönt? Tar du fram ett antal vetenskapliga instrument och börjar studera spektrumet på ljuset som grässtråna reflekterar? Nej-nej-nej! Du bara tittar, med dina ögon, och ser om gräset är grönt!
 
Det är precis likadant med den fria viljan. Du utför inte en massa finurliga psykologiska tester för att utröna om människor har fri vilja. Du bara ”tittar” in i ditt eget medvetande och "ser" om du har fri vilja - med bruk av introspektion.
 
Djuren har förstås inte fri vilja. Det är därför som vi inte kan hålla vår hund eller vår katt moraliskt ansvarig om den råkar kissa på mattan. Fri vilja existerar inte på varseblivningsnivån, dvs. på den nivå där djurens medvetanden befinner sig.

Men förnuftförmågan är en helt annan sak. Förnuftet är så oerhört komplext. Det finns så många olika slags möjliga logiska förbindelser mellan våra olika tankar. Dessa förbindelser kan inte bildas i en varelses medvetande per automatik. Människan måste därför vara utrustad med fri vilja för att kunna styra sitt förnuft genom alla de oräkneliga möjliga tankar som vi skulle kunna tänka. Själva förnuftförmågan skulle därför inte kunna existera utan den fria viljan.
 
Varför skrev jag denna artikel? Jo; på grund av att människor faktiskt har fri vilja. De måste därför övertygas om att de har fri vilja, med argument. Det finns ingen knapp som jag kan trycka på för att determinera dig eller någon annan människa till att tro på den fria viljan. Om jag vill få andra människor till att hålla med mig i denna viktiga fråga, då måste jag resonera med dem, just eftersom förnuftet och den fria viljan oskiljbart hör ihop.
Visst kan det kan finnas varseblivningar utan fri vilja. Hundar och katter och andra djur än oss människor kan varsebli verkligheten trots att de saknar fri vilja. Men den högabstrakt-resonerande förnuftförmågan kan inte existera utan fri vilja. Därför måste vi människor argumentera och resonera. Det hör till vår natur.
 
Förnuftet och den fria viljan är som oskiljeaktliga siamesiska tvillingar.

Denna artikel kan t.ex. diskuteras i: